Poesi

Jag tar med mig
allt vad jag kan.
Det mesta är det
som hjärtat rymmer.

Människan
nuddar botten,
precis som
fisken
beskådar
himmel.
Ibland
när vi vandrar
blir resans
sista steg
en skiljelinje
som förenar
ljuset
och mörkret.

Jag sätter mig på min plats
och ser ditt ansikte mitt emot mig.
Jag vet att du inte är här,
så jag väljer att skriva
på den släta pappersytan
om allt som jag älskar.
Vi är tysta och ler,
men rösterna inom oss
kysser vararandra med ord.

Jag behöver
en evig dikt
och världens
alla tecken.
Jag behöver
kalendrar
delade i sekunder
och ett sommarprat
som alla lyssnar
flera gånger om.
Jag behöver
en kran
som oavbrutet droppar
under långa
vinternätter
och en gammal grind
som rostar sönder
under ett halvt sekel.
Jag behöver
en livstid
i varje andetag
för att hinna berätta
allt det vackra
som jag ser i dig.

Rummet är tomt,
bara eko av en halvnaken kropp
studsar runt på platta ytor.
Jag behåller skorna på
när jag trampar in.
Somliga stenar på golvet
skvallrar om dina aktiviteter.
Jag gör en kopp te,
medan substitutet
för din störiga kavaj
hänger på min köksstol.
Bordet doftar fortfarande
krämen som du hatar.
Jag smörjer in händerna,
jag smörjer in hela kroppen,
gnider in djupt.
Nu doftar jag
precis som bordet,
med dina fingeravtryck på.
I min mustasch
spår av ditt te.
Så, nu kan jag sitta
i min favoritstol
och tänka på dig,
utan att bli sårad.

Ibland
när jag letar
efter helheten
tar jag av mig
alla kläder
och kollar
min baksida.

Igår:
I en svunnen tid
var du en glädjerik sjö
och jag en ivrig flod,
våra vänner träd
som växte stolta.

Idag:
Ett stenigt landskap
breder ut sig,
skarpa kanter skär in
i vår mjuka hud.
Vi letar efter
en orörd vik
där vi kan äta
vild grönska
och låtsas att gräs
är en delikatess.
För här sover
inga drömmar längre.

Väldigt nära,
överallt
och en bit ifrån.
Jag lägger mig ner.
Över dina sanddyner,
där solen upphör
och tiden ritar
former med krita.
Jag lägger mig ner.
Före livet,
före minnet,
före den heta luften
yngre än mitt andetag.
Jag lägger mig ner.
Och när jag reser mig
finns bara
min siluett kvar
i din varma sand.

Jag skriver en fin
dikt om dig.
Sen bråkar vi
hela natten.
Om den är din
eller min.

Jag sjunger
om dig,
hänger
förgyllda noter
runt din hals.
Men inga ord
kommer tillbaka.
Inte heller
någon signatur
i dina ögon
avslöjar
ditt hjärtas
fängelse.

Att bli träd,
vakna som urskog,
oskyldig som
vind och vatten.
Att bli kvast,
göra rent omkring sig,
sopa bort hårstrån
och iver.
Att bli tryckt
universitetsexamen
eller behållare
av trettioårig whiskey.
Att bära ett lik,
återgå till jord,
bevittna sorg
och ha evigt sällskap
av personligheter
med inristade namn.
Att överleva miljoner år,
eller bli färsk poesi
på ett genomskinligt blad
med otorkat bläck.

En ensam
himmel
tittar in
i min kaffekopp
och söker
sitt favoritplagg.
Hon klär sig
och ler.
Jag tar min sked
och sörplar i mig
molnet.
Nu är
plagget borta
och kaffet
smakar gott igen.

Jag är
ett gammalt
plommonträd
i din trädgård.
Jag ger dig
ont i magen
och söt marmelad.
Sen
gör jag dig
berusad.

Jag föreställer mig
missfärgat regn,
stelt vatten
och fula
höga byggnader.
Jag föreställer mig
människor klädda
i ljusa och långa
vinterrockar och
i slipade skor
med tjocka underlägg.
Jag föreställer mig
fullbordade själar
vandrande på gatan,
varsamt impregnerade
i utopins balsam.
Jag föreställer mig
en väg för smärtan
att lämna köttets vemod,
för tanken att bryta
gestaltens tårar.

Jag möter
en klarblå himmel,
ljusa nätter
och mjuk östlig vind.
Jag möter
en drömmande
grannpojke från norr,
prydligt klädd
i franska smaker.
Jag möter
finslipad strandsand
och gnider in den hårt
med mina fötter
mot varandra,
river djupa sår
i min slitna hud.
Jag möter
ditt leende
bland stjärnor
och långa grässtrån
på vår resa
i motsatt riktning,
jag möter
en ljusbrun klänning
med vita prickar på,
som vinden
blåser bort
till en uttryckslös
perfektion.

Jag föreställer mig
ett nytt liv.
Jag möter
ett gammalt.

Tapeten är mjuk
och fönstren små
i rummet som gränsar
till det övergivna atriet.
Vi står i livets centrum
och steker grön paprika.
Den starka doften
förenar våra sinnen.
Jag överlämnar
min själs tunga varianter
på din högra axel.
Du står stadigt.
Decennier senare
passerar jag rummet.
Den mjuka tapeten
är borta
och väggarna målade
i grått.
Men i atriet
lever grönskan
och sprider doften
av den stekta paprikan.
Du överlämnar
din själs tunga varianter
på min vänstra axel.
Jag står stadigt.
Decennier senare.

Bakom oss
de som möts
och de som
ger sig av.
Mitt emot
passerar
de okända
en i taget,
på jakt efter
en ny chans.
Vi betraktar
trädet
som förändrar
sina färger
och allén
med stenar
oändligt gråa.
Inombords
har vi
sedan länge
varit på väg.

Bakom den ljusa,
enfärgade sjalen
döljer sig
en perfekt motsats.
I min hand
fångar jag
hennes leende,
som en torkad bit
av granatäppelskal.
Allt är i balans.
Liven som kommer,
och liven som går.
Från tiden
när allt skiljer sig,
men ändå är förenat.
I bakgrunden
faller vatten.
Jag tvärvänder
och badar plötsligt.
I havet av små hjärtan.

Att glömma är
som att vänta
tills floden
torkar ut,
eller tills
den manliga röstens
monotona ljud
övergår till
en oönskad hymn.
Så låt mig också
bli glömd, som
den rutiga morgonrocken
bakom din gnisslande
sovrumsdörr,
eller som matresten
på den mättes talrik.

Under ett kort ögonblick
vänds jorden upp och ner,
och mitt hemland blir här.
Jag känner lukten av
den klibbiga gatan,
av dammet som förvandlas
till myller av fotsteg,
där slumpmässiga konstnärer
flörtar med sina öden.
Under ett kort ögonblick
sluter vi oss in
och ligger tätt
intill varandra,
i ett hus
med blinda fönster
andas vi in
vår vindlösa luft.
Under ett kort ögonblick
blir himlen turkosblå
och månen klär av sig
i skuggan av grönska.
Du växer sakta
över min kropp
och smälter in
i min strömmande tystnad.
Under ett kort ögonblick
vänds jorden upp och ner,
och ditt hemland blir där.

Vi möter många
i den smala gränden
som den klare mannen
dagligen övervakar.
Min hand följer
klänningens fall
över din rygg.
Du ler.
Det är fortfarande
en sådan där dag,
nu som då.
I miniatyrformat.

Vid dagens brytpunkt
stänger jag den rostiga grinden
och tar den långa omvägen
mot ditt asiatiska hus.
Inombords bär jag ett skratt
och iverns glädje
att skänka dig.
Men i förorten
sprider ilskan gruset
och tar med sig
lyckans klöver.
Jag glömmer vägen,
din avklädda hud,
ditt namn, också
doften på din nacke.
Till slut finns bara
mitt skelett kvar.
Det berättar sansat
om kärleken
som inte längre finns.

I avskedsparken
väntar jag troget
på din hands avtryck.

Vi ligger nakna
på kärlekens mjuka guld.
Det tjocka, gröna tyget
släcker den sista stjärnan
bakom ett halvöppet fönster.
Inget behöver
finnas längre.
Solen och månen
plockar vi ner,
luften slutar vi
andas.
Vi slutar.
Men inuti
lyser fräknar,
som juveler
på din kropp.

Hotellrummet.
Halvskugga bakom
en delvis transparent gardin.
I mitten ligger jag.
Ögats enkla form
avslöjar natten inom mig.
Allt är stilla,
linjerna raka.
En paralyserad tanke
omger mig.
Det känns
att det snart är dags
att lämna.
Citronskivan är pressad,
kroppen täckt
med livets damm.
Själen tar på sig
ett par bekväma skor,
den vet
att köerna väntar.

Jag backar tiden.
Så att ditt blöta hår
blir torrt igen.

Varje gång jag går förbi
tänker jag mig
att du bjuder mig på frukost
och säger Sätt dig med mig.
Jag tänker mig att du pratar
om den förlorade ungdomen,
om äpplen som fallit
på den överväxta grönskan,
om ogräset som tränger fram
mellan raderna
av övergiven keramik
med klorsmak.
Och varje gång
ser det ut som
att saker som hänt för
händer senare.

Ibland kommer de
för att hämta mig
till den mörka hallen
täckt med marmor.
På mig skinn, svart,
i munnen äcklig smak
av påtvingad rätt.
Alla vänder sig mot mig.
Jag ser dem stå framför,
följer dem med blicken
och räknar.
Samlar resterna.
Någonstans i närheten
känner jag nattens hetta.
Den rånar mig
på ett livsdecennium,
kanske mer.
Den rotar sig i mig
som ett osynligt ärr.
Och på det samlas sakta
ett trubbigt förflutet.

Jag tar ett steg åt sidan
och på ett utsökt språk
berättar om en evig sol,
torkad länge i min själs djup.
Du öppnar ditt fönster,
som ett lyssnande öra,
och låter mig skriva rikligt
över hela din rygg.
Jag följer siluetten
som påminner
om en vit gardin
med flammande låga bakom.

Jag sträcker ut mina händer
och bränner mig

på solnedgången.

I mitt skåp
hänger en gammal rock
som ett årtal
genom hjärtat.
Ibland tar jag den på mig
och mellan raderna
dansar jag med dig
på det självlysande pappret.
Jag stödjer mig mot dig
trots att jag vet
att du bara existerar
i mitt skrivna ord,
trots att jag vet
att jag bara väcker dig
med min pennas tunna spets.
Jag låter mitt avtryck
beröra dig
såsom solen
belyser månen,
jag ser alltid
bara en sida
av dig.

Jag gnider i mig
den skyddande örtens doft,
jag spärrar in
hudbeläggningen
ett kvartssekel lång,
jag returnerar tiden
till den hårda smaken
och den hemliga karaktärens
djupa skatt.
Inuti är vi ensamma,
bokstäverna överlappar varandra.
Nästan.
Jag trivs med din grönska,
med dig behöver jag inte försvara
mina tecken.
Med dig
finns ingen uppfattning
om mig.
Ibland är vi
en synonym,
och ibland
en motsats.

Mina bara fötter
nuddar det ojämna golvet,
här och var lite vasst.
Jag rör mig försiktigt
och ser dig på andra sidan,
du öppnar dina ögon.
Din blick förföljer mig,
likaså nu som då
i den halvrunda delen
av rummet.
Jag undrar
vems kropp du tittar på,
från vem du flyr,
vem du omsluter.
Njuter du av platser
som du aldrig
hittills besökt?

Jag ser dig
på förflutna bladets
andra sida.
Emellan oss
placerar jag
ett kolpapper
och trycker mig
tät mot dig.
Sedan gör vi om
allt det
som hände innan.

Värmen trycker på
och luften omkring oss
tar sakta slut.
Vi blickar över
de oljiga taken,
men i skuggan av moskén
står livet stilla.
Någonstans
under det suddiga täcket
vilar en värld
fri från skärpan.
Våra karaktärer
smälter perfekt in
bakom de fördragna gardinerna.
För en kort stund
ligger vi där tillsammans,
jag som lämnar
och du
som stannar kvar.

Framför oss öppna vyer,
avlägsen historia,
tom balkong.
Och kallt kaffe
på det runda bordet
för två.

Du är klar för jobbet nu.

Jag sitter på sängkanten
och du klär på dig.
Din klänning
ser genomskinlig ut,
som om den avslöjar för mig
alla dina hemligheter.
Från Kulina Banas gata
når kvällsbönen mina öron.
Jag funderar kring
att det ibland krävs
speciella ögon
för att se någons skönhet.
Du närmar dig och säger
att du väntat länge.
Men att du inte gör det längre.

Jag vill leva med dig
för resten av mitt liv,
säger du.
Sen dansar vi vilt
hela natten,
som när havets vågor
vänder stenarna
på den spetsiga stranden.
Och det mörka undantaget
i ditt vänstra öga
klär dig nästan ännu vackrare
än ditt nedsläppta hår.

Jag lever mitt liv i ditt
men jag träffar dig aldrig
på den blåsiga verandan,
med gardin av ett sommarregn.
Jag vandrar och ser delar
av ditt brutna mörka hår
i en värld så avlägsen
som natten i min kaffekopp.
Jag ser dig i min tanke
när du passerar förbi
i en splittrad föreställning
med färgton av aska.
Vi är sammanvävda
i en kropp med flera roller,
men åtskilda som gåtor
i vår dikt med korta verser.
Vår vardag är en nyhet
vinklad i två editioner
av vår sköra samexistens,
med omvänd kärlek på menyn.

Vacker.
På andra sidan
av det reflekterande glaset.
Ljus, blå, morgonpigg.

På denna sida
ditt kaffe,
med ett snurrande objekt i,
snart upplöst.
Som hjärtats nedbrunna ljus.
Polstjärnans förklädnad.

Två törstande
parallella ensamheter.
I en tonlös harmoni.

Vi är förälskade,
men saknar bara
den hemlighet
som får oss att le.

Snart har jag lämnat,
men först sitter jag kvar en stund,
som en gammal tapet
täckt med de nya.
En dag när du sätter dig bredvid
river jag ner decennier
och gör mig nostalgisk.
Då förstår du
att jag alltid älskat dig.

Jag planterar ett träd
och i dess rötter
släpper jag
all min kärlek till dig.
I början är jorden
så mjuk och varm,
som mina ursprungliga tankar
och känslor för dig,
nostalgiska över framtiden.
Rötterna lindar in mig,
som tusentals av dina regnbågar.
Jag blundar och korsar dem alla,
berusar mig i dina frukter,
flyger mellan dina blommor.
Men nu är jorden hård
och vi kärlekens flyktingar,
gömda i betongporten.
Vi står och tittar
genom sprickor
i den slitna fasaden.
På andra sidan
är jorden fortfarande mjuk.
Så vi kastar ut ett frö
och planterar ett nytt träd.
Och i dess rötter
släpper vi
all vår kärlek till varandra.

Vi lämnar den bullriga paradgatan
och väljer i stället att skriva
en egen berättelse
på grändens runda gatstenar
med hemliga bokstäver på.
Trappan lutar neråt
och i bakgrunden firas
kyrktornets frälsning,
på den heliga platsen
med bara konturer kvar.
Jag vet inte om det är ditt sällskap
eller vår poesi
som gör mig snurrig.
Det blir inte heller bättre
när jag möter
sjutiotalets finaste mönster,
kryddat med färska curryblad.
Men i det genuina molnet
synkroniserar vi våra fingertoppar
och faller sakta i vattnets flöde
bakom den historiska muren.
Mitt emellan oss
en charmig upprepning
i det oändliga,
ett tidsrum utan sekunder
och växtens lugna takt.
Paradgatan har nu tystnat
och den heliga platsen är tom.
Men på grändens runda gatstenar
lever vår berättelse kvar.

På ena sidan hårstråt
är drömmen
större än verkligheten.
Färgen följer kanten
och nyanser förhöjer livet.
För dig som vill.
Men min närmaste väns blick
slår mig hårt i magen,
och de finstrykta kläderna faller.
Jag står helt naken
mot min vänliga omgivning.
På andra sidan hårstråt
gråter min ärliga karaktär.
Färgen har nu lämnat kanten.
För en annan som vill.

På min repiga talrik
en bit mörk choklad.
Den smälter
alldeles för fort,
som om den kompenserar
för sommartidens förlorade timme.
Den rinner med sin skönhet
rakt över axlarna
och döljer en mystisk blick
bakom den tjocka luggen.
Med den
finns ingen början.
Ibland upplever jag
att jag aldrig börjat
något med den.
Jag har nog alltid
bara älskat den.

Min kärlek är
en hopvikt karta.
Jag bär den alltid
i min vänstra ficka.
Så att jag snabbt hittar
vägen hem till dig.

Det finns ingen början
och inget slut.
Det finns inget
vi kan glömma
och inget vi kan komma ihåg.
Det är bara vi två
framför varandra.
Fullständigt nakna.
Och när vi inser
att vi bara är
varandras önskningar
behöver vi inte heller leta
efter dem vi inte är.

Jag är en nattmänniska.
När månen går upp
älskar jag att bada
i din kropps dagg.

Vi sitter vid vårt bord
och pratar länge.
Jag är löjligt lycklig,
du är underbar.
Alla mina fjärilar
samlas i ditt doftande hår,
fullständigt berusade
av din sötma.
Men när jag vänder blicken
mot dansgolvet
ser jag dig dansa med en annan.
Och dina fjärilar svävar
i musiken omkring er.

Jag följer den kala, vita ytan
mot en avlägsen värld,
där drömmen tar vid.
I slutet av vägen
står vi mitt emot varandra,
med ensamhetens lavendel
i våra blickar.
Den asiatiska fukten
tränger in genom filmrutan
och regnets raka spår
fäster sakta på vår hud.
Vi dansar mitt i rummet,
tätt intill.
Jag törstar efter din beröring,
sörplar i mig droppar på din kropp.
Den torkade blomman
sipprar ur min hand,
och på platsen där du står
hänger bara mina drömmar kvar
i dina parfymerade, ljusa hårstrån.
Regnet är åter rakt
och i filmen vänds
den blöta tvätten.
Men i den avlägsna världen
stryker jag min dröm
och låter den vila.
Med nytorkad lavendel bredvid.

I min framtid
ser jag dig falla.
Och när jag fångar dig
förlovar jag mig med dig.
Sen träffas vi på riktigt
och öppnar tiden med ett kejsarsnitt.
Vi fyller alla kärlekskammare
som stått tomma
hittills i vårt liv.

Redan innan vi träffades
tyckte jag om dig så mycket
att jag älskade dig på en gång.

Innan jag ens hoppade
i ditt blåa hav
var jag redan blöt.

Även det missköta atriumet
utanför ditt sovrumsfönster
förstärkte min kärlek till dig.

Än idag känner jag doften av ditt hår
innan jag ens går in i rummet
och ställer mig bakom
världens vackraste flora.

Och jag står fortfarande och väntar
vid hjärtats tröskel,
klädd i min svarta jacka.
Både ovanpå och inuti.

I min kropp gömmer sig
en fripassagerare.
Vi föddes ihop.
När någon fängslar mig
går hon fri
och låser upp mina kedjor.
Sen går vi
och förnyar våra löften.

Jag möter den här vyn flera gånger om dagen. Då är pulsen hög. Jag funderar över många saker just när jag sitter där. Om livet, om dagen som kommer, om fyrkanter framför mig. Om dig och hur du har det. Som vanligt far jag från plats till plats och ser till att flödet inte stannar. Jag spränger barriärer, tar bort proppar. Jag ambulerar över hela ytan, utmanar tankar och rörelser, framkallar reaktioner. Till slut blir det ett helt nät, med linjer kors och tvärs, precis som i sytidningens uppslag. Men när jag lämnar är ytan lugn, vattnet åter rent. Jag lämnar platsen och fortsätter till nästa adress. Min resa går vidare. Och den skapande pulsen återgår till det normala.

Innan jag börjar
blundar jag,
och inom mig själv
släcker jag en av färgerna.
På pappret ritar jag
resten av mig själv.
Det blir inte mycket,
bara ett svartvitt filter.
Det enda som är vackert
inom mig
är du.
Men dig har jag släckt.

Jag lägger mig på sidan
och drömmer.
Men när jag vaknar
kommer jag inte alls ihåg något.
Jag kommer inte ihåg
din närhet,
inte heller klösmärken
på min rygg
vittnar om dig längre.
Jag kommer inte ihåg
din närvaro
och din mjuka, släta kind.
Inte heller ditt fönster
med honungsfärgat föremål
som jag dansar ilsket kring
i en frodig vision
av vår framtid.
Jag kommer inte ihåg
den rökta laxens doft
och din besvikelse över smaken
av plommon i kalvados,
och inte heller
våren i dina ögon
som framkallar bilder
från den hala badplatsen.
Jag kommer inte heller ihåg
mitt hjärtas saxofon
och dess ljud som ekar
i det nordiska rummet,
sparsamt dekorerat
med ett indiskt mönster.
Inte heller djupt i min själ
väntar jag längre tålmodigt
på dina äppelträd att blomma
och frukter att mogna.
Jag kommer egentligen inte ihåg
något av det jag skrivit här,
och inte heller
allt det andra vackra om dig
som finns lagrat djupt inom mig.
Jag bara längtar till det.

Du brukar säga
att det bara är jag
som inbillar mig
det vackra i dig,
att det inte är din gröna
som får mig att glömma
alla andra färger.

Inom kort åker jag.
Det kommer att bli ett lättsamt farväl.
Rutorna ovanför mig
påminner om Budapest.
Om väntetider.
Om ensamhetens vågor.
Om baklavans översta lager.
Spröd är känslan
av din varma hands avtryck,
någonstans på min yta.
Den försvinner säkert snart
och kvar blir bara doften,
prydligt lagrad i min resväska
över decennier.
Inom kort är jag borta,
till skillnad från tomheten
bakom mina revben.
En tiggare sitter kvar,
skräckslagen av donationens storlek.
Vi kommer kanske att mötas snart
när ingenting finns kvar
och vågen sakta dör ut,
i himlens kalla återspegling.

En dag när alla ser mig
samlar jag mitt moln mot omvärlden
och tänder ett ljus i mitt fönster,
ett ljus som påminner
om din vågiga, flammande låga,
och ersätter solen
när timmen blir mörk.
En dag när alla ser mig,
tyst i mitt öra viskar du en hemlighet
lätt som ett fallande blad,
tung som en sten
utsprängd från din fyrarummare.
I dina ögon ser jag att du lider,
jag ser en blodslinje
nära att brista.
En dag när alla ser mig
tankar jag över all min kärlek till dig
i den korta omfamningen,
jag tankar över all min tro
och ger dig styrka på vägen,
taklökar i dina sprickor.
Jag är långt ifrån verkligheten,
en evighet emellan.
Den tjocka luften delar mig
från den döda naturen som hänger.
Du säger att det är slump.
Men jag vill gärna tro
att dina läppar åtrår mig i det tysta,
att de översätter
min dårskap till beröring,
stickande som halmen under våra kroppar.
Jag vill gärna tro att du längtar
att bli berusad av det annorlunda,
att flyga med mina fjärilar
tätt bakom din mjuka hand.
En dag när alla ser mig.

Det var dagen när vi hörde vargen yla.
Vi förstod genast att det var sista åket
på den breda ljusa backen.
Den såg nästan sagolik ut,
som om brudklänningens vågor
fortsatte i all oändlighet,
ända bort där vinden upphörde.

Jag befann mig tre dygn ifrån dig,
med en avklädd känsla djupt i mitt bröst.
Den påminde om den ljusbruna massan
som i det tysta puttrade
på den tunna, smala järnspisen.
Stugans små fönster
förstärkte min ensamhet,
lika fattig
som tiggarens dag i parken.

I en annan del av världen
ekade den bosniska näktergalen
i mitt tomma inre.
Jag tog tre snabba steg
och hoppade rakt ner i djupet.
Infödingarna vågade som bäst
titta ner från den vassa kanten.
För mig gjorde det ingen skillnad,
för jag var redan vän
med krabbor och spättor.
Det var bara den krokiga näsan
som skilde ut sig från resten
och berättade ivrigt
om livets härligheter.
Men när jag översatte allt
hade jag ändå ingenting kvar.

Den dammiga stadsdelen var grå,
till skillnad från den gula bussen
som troget stannade i favoritgropen.
Som vanligt tog jag bakdörren
och smälte obemärkt in.
På den näst sista platsen
utmärkte sig ett bekant leende.
Jag visste inte om jag skulle
skratta eller gråta.
Jag var bara glad,
fast jag hade tårar.
Jag hade nästan glömt.
Hur mycket jag älskade dig.

Jag drömmer om dig fortfarande
i timmarnas begynnelser,
när bladen rullas tätt
mellan dina fingertoppar.

Våren nuddar vyerna
och dina ögon träder fram,
mot gamla stadens höjder.
Jag tittar genom de gamla fönstren,
slitna av den persiska halvans doft
och den försvagade rörelsen
i en gammal kvinnas hand.

Jag föder ditt ansikte
på det vita lakanet,
min svärta rinner tjockt.
Parfymen i ditt hår
sprids som nyfallet vatten,
där de gulsvarta hoppar högt.

Jag ympar mitt hjärta bredvid ditt
med dina äpplen fyllda med valnöt,
och stannar kvar med dig
i den eviga beröringen.

Jag drömmer om dig fortfarande.
Även när jag inte längre drömmer.

Vi satt och läste musiktidningen.
U2 var årets band
och The Edge årets gitarrist.
Jag var glad.
Och ditt leende kände inga gränser.
Flingorna föll tätt den vintern.
Låren var frusna och byxorna tunna,
precis som gratisdrinkar på all inclusive.
Det kalla välkomnandet kändes
som en påminnelse om evighetsresan
genom kalla, östra landmassan.
Kupéerna var smala och smutsiga.
Doften av välanvända kläder
spreds sig obönhörligt
genom slitna, röda vagnar.
En fullt mutbar konduktör
rättade sin komiska hatt,
tungt präglad av symbolen i metall.
186. 59. Längd och vikt.
Jag var inte mycket att komma med.
Men viljan att se den nordiska snön
var större än tillgången på pengar.
Någonstans på vägen
bevittnade jag levande och slitna gatstenar,
nedtrampade av brutalt styre
under långa, rödfärgade årtionden.
Så jag förstod hans arroganta mustasch.
Men någonstans i livsfundamentet
gav det ändå kärlek och värme,
kanske för att det kändes
delvis som hemma.
Det var det då. Idag lyser snön
snarare med sin frånvaro.
Men värmen finns kvar i kroppen.
Likaså ditt leende,
gömt i toner av New Year’s Day.

Jag ville ge dig allt,
allt som hjärtat kunde säga.
Men du ville bli
en fallande stjärna
på en himmel
som jag inte kunde se.
Och nu när jag sitter ensam
på den stensatta verandan,
omgiven av den isolerade tiden,
är jag inte heller ledsen.

Flygelns dämpade toner
pyntar den klara, mjuka rösten,
medan tiden brutalt slukas
i en annorlunda hörna,
där magnetpolerna trotsar
visioner ur tidernas begynnelse.

Ute blåser hårda vindar
och piskar mina örontoppar,
när jag vandrar obemärkt i mängden
på väg att möta mitt förflutna.

Lyckan känner inga gränser
och skratten avlöser varandra
i den falska, täta grönskan
från andra sidan jordklotet.
Avståndet mellan mungiporna
rymmer en hel kärleksvärld
som i överflöde faller fritt
över smala bordets kant.

Sakta närmar jag mig platsen
till den pågående föreställningen
och skriver några rader
till den tonlösa stämman.
I bokens slitna kanter
berättar den glatt om livskapitlet
som jag aldrig läser färdigt.

I ögats suddiga periferi
irrar juliga människor
och ett prickigt mönster
nuddar mina sinnen.
Skräddaren i mig
passerar lugnt förbi.
Jag känner nästan doften
av det nytryckta pappret,
medan jag betraktar
den döva koncerten
ett stenkast bakom axeln.

Jag sitter och kryddar dagen
med bergamotts frånvaro.
Jag sitter och önskar
att kaffet aldrig tar slut
i den reflekterande, kladdiga kannan.
Jag sitter och önskar mig
ett vaket tillstånd,
en mörkrostad böna
rakt i mitt omlopp.
Jag sitter och önskar mig
den glansiga citronen,
mängdvis placerad
mellan våra sköra öden.

Men snögubben knackar
och tidens linje gör sig påmind,
som om livets kronologi
våldtar mina drömmar.
Kaffekannan är tom
och den glansiga citronen
tappar alltmer av sin glans.

I bakgrunden fortsätter
den döva koncerten,
fullständigt oberörd
av betraktarens tillfällighet.

Söndagskväll.

I mitt blickomfång
veckans sista filter.
En tydlig markering
mot den nya tidsepoken.

Imorgon brygger vi
en väldoftande start,
en helt ny början
i livets kronologi.

Blomsterlökar i hjärnan
som det nyfödda barnet
badar i tidsrenässansen
och växer i mitt sinne.

Den färgglada buketten
prydligt arrangerad
stoltserar med sin torrhet
som skuggan på bordet.

I slutet av vägen
den paralyserade nerven,
mentalt blockerad
av den retroaktiva helgsekunden.

Den döda naturen
sammanfattar tydligt
allt liv som ryms
mellan två söndagar.

Någonstans börjar allting.
Men slutar det någonsin?

Mitt minne är vattendamen.
Tyst och djup.
Levande och död.
Och det finns fortfarande här.
Som en påminnelse
om något fint vi förlorat.
Och om något fint som vi alltid
kan återkomma till.

Vi fanns inte här
för ett kort ögonblick sedan.
Och nu hoppar vi in i tidlöshet
innan vi ger oss av.
Lika snabbt.

Jag saknar dig. Kors och tvärs. Över hela kroppen. Som paralleller och meridianer över klotet. Täta och breda. Och lutar lätt österut. Där kamomillblomman förvaras. Omsluten med kärlek.

Jag saknar dig. I mitt innersta djup. Allt mer. Det är som årsringar på ett träd. De växer och blir fler, breder ut sig som vågor. Ju äldre jag är. Ju vackrare du är.

Jag saknar dig. Ensamheten låser fjärilar i en bur. Drar lock över ögonen. Och sakta reducerar mina bronker. Jag blir is över havet. Kyla i en sten.

Jag saknar dig. Tystnaden omsluter mig. Näktergalens sång tar slut. Ett tomt rum är kvar. Hårda betongytor förstärker ensamhetens eko. En kruka med basilika påminner om dina ögon.

Jag saknar dig. Jag hade fel. Trådarna till dig är starkare än tyngden. På dem hänger toner, vackra sonater. Och näktergalen kan sjunga. Vackrare än nånsin.

Korta, korta, korta, korta
små ord av kärlek.
Från ditt hjärta.
Som gram.
Samlar jag under hela min livstid.
Jag får ihop ett kilo
och ler.
Precis innan jag dör.

Det är inte sumpen i ditt kaffe
Med mina steg som jag vandrar
Till en plats där ångesten tar slut
Som berättar om oss

Det är inte heller valnöt i ditt äpple
Serverat av din landsman från öst
På en plats med verk i svartvitt
Som berättar om oss

Och det är inte heller cigaretten
Släckt på andra sidan av det kalla vattnet
Med orörd turkish delight
Som berättar om oss

Utan det är också en innerlig hetta
Som fyller mina ord med värme
Och blir en navelsträng
Mellan våra hjärtan

Som berättar om oss

Jag skulle kunna vara allt
Din godmorgon och godnatt
Sången att sjunga
Skon att dansa i

Jag skulle kunna vara lugnet
Kamomillblomma till ditt vatten
Ro att kunna sova
Njure att kunna leva

Jag skulle kunna vara nära
Lavendel i din garderob
Sötma till din valnöt
Längtan på dina läppar

Jag skulle kunna vara glädje
Smycke vid ditt öra
Viska vackra ord
Kittla dig om nacken

Jag skulle kunna vara bredvid
När du demonstrerar din styrka
Över hela världen
Och bakom din kudde

Jag skulle kunna paddla till ditt hem
Genom dina kapillärer
Parkera på din pupill
Bada i din grönska

Jag skulle kunna vandra med dig
På ett stenlagt torg
Kryddat med doften av ramadan
När andetaget vilar bakom fasaden

Jag skulle kunna vara allt
Förutom den du önskar

Ute rinner det konstant
som oavbrutet bryggande
av färskt morgonkaffe

Så känns ett helt år
att återkomma till
efter en sekund i mitt förflutna

Stämpelklockan ringer
en påminnelse om ordning och reda
om tillvaro i sicksack

Jag träffar en morgonpigg vän
och ber henne att inte förstöra nu
en alldeles underbar depression

Sista natten på resan
Jag räknar stjärnorna på klar himmel
Jag vet inte om det är livet i havet
Som återspeglar sig där uppe
Eller om jag håller på att drunkna
Bland tusentals vackra bokstäver
Lysande som ögon hos en nyförälskad
När hjärtat flyttar sig till magen

Det finns vackra platser. Med dekorer och pampiga fasader, blommor i mustiga färger växande mot himmelen. Det finns även övergivna platser, som själar strandade på havsklippor med skarpa kanter. Med lås på sina hjärtan utan att hitta hem. Som mobiltelefoner utan sina laddare. De tittar ut genom små öppningar i sin jakt på ljuset, gömt bakom träden.

Det finns kontraster. Gamla skorstenar och solceller bredvid. En farfar med sina barnbarn blickar ut över en disig vy. En distans av drömmar som aldrig blev verklighet, nu bara en kokande tekanna bredvid.

Det finns historia som vi läser med våra bara fötter. Med Ecco skor på. Vi vandrar genom sagor, olika skikt av gott och ont. Löst och fast, grunden som ditt liv kanske vilar på. Stigen visar vägen mot det förflutna, där fikonträd växer som ogräs vid trappans slitna kant.

Det finns platser där våra förfäder vilar, omgivna av barstolar och aggregat som brummar och förser oss med luftkonditionering. Det finns kors som hänger på elledningar, perspektiven som lurar. Ett ensamt torn som reser sig högt upp mot himmelriket. Det finns oaser bredvid som för evigt vaktar sin skatt. Bakom gröna dörrar med heligt vatten bredvid.

Det finns krafter som möts av en ren slump. Stenblock, träd och järn, i en sås av kottar och vildväxande rosmarin. Det finns övergiven lyx som skriker ut sin tomhet, där urban kultur tydligt tar över. Både som grafik och hundpåsar med bajs i. Det finns framtidstro, växande olivträd utanför ditt sovrumsfönster. Och en utsikt mot havet. Med cementblandare emellan.

Det finns mat som förbinder växter och djur, människor som lever över hela världen. Rött vin och öl, saftig entrecote. Och du mitt emot, lika vacker nu som då. Det finns tankar som reser söderut men motströms, där våra vägar korsas. Nära diafragman, varje gång jag tänker på dig.

Det finns stenar som berättar om alla möjliga öden. Precis som dina bilder, på väg som du vandrar. För du vet att du tar dem av någon anledning, djupt i ditt hjärta. I dem finns berättelser som vi kan skåla för. Och här är en från mig till dig. Som tack för att du är min vän.

Jag lämnar gröna toppar
Jag lämnar strömmar som drar
Jag lämnar murar som binder
Med smärtan som rinner
Genom mina ådror
Jag lämnar Osman med körsbären
Jag lämnar Mumin med hembränt
Jag lämnar Velid med aftershave
Jag lämnar Mensur med leende
Och minnen från handbollsplanen
Jag lämnar också min själ
På en hemlig plats
Och hoppas att vi möts igen
I en virvel av människor
Med porlande vatten under
Jag reser från mig till dig
Till den närmaste platsen
Söder om mitt hjärta
Men resan är lång
Från mitt hjärta till ditt
Jag reser också med hopp
Om att en dag komma fram
Och bjuda dig på fina berättelser
Från en plats med gardin av vatten
Med stränder av sandsten
Och kärlek i varje andetag

Livet känns som en paus
Ett avstånd mellan dig och mig
Som lång väntan i en kö
Tillbaka till när vi var små

En tjugoåring gjorde ett besök
I djupet av mitt hjärta
Smälte in som en sockerbit
I mitt mörka kaffe
Som jag skulle vilja smaka
Med spetsen av min tunga
Men jag väljer det andra
Med smak av det bittra
För det är jag van vid nu
Och det gör inget
För jag vet att vännen tar med sig
Andra söta saker från världen runt
Som vi får smaka tillsammans
I små orter med stort hjärta

Framför mig övergivna trappor
Och jag räknar steg för steg
Åren som jag troget trampat
En parallell värld som jag dumpat

Jag tittar på ogräs som växer
I sprickorna av vackra minnen
Som ditt torra rufsiga hår
Planterat djupt i mina sinnen

Vi stod på kanten till den branta sluttningen, lite osäkra om vi skulle våga ta steget ner. Du var spänd och jag var rädd. De få sekunderna kändes som en utdragen resa genom mitt psyke. Där min annars modiga själ sattes på första provet. Pulsen steg när vi bestämde oss att öppna dörren till livets kortaste historia.

Än idag minns jag den dagen. Inget kunde ta bort spänningen i våra kroppar. Det var första gången som vi kom så nära den massiva vattenmängden. Kraften var så stor att vi för en stund försvann i strömmens intensiva drag och vaknade i en värld av okänd grönska, förförisk och exotisk som din beröring. Kontrastrik som ditt svarta hår över din bleka hy. Blöt som vattendroppar i en vietnamesisk film, när solen står som högst.

Ur mitt huvud växte blad. De pressades ut av en röd våg som tog över min kropp och förvandlade den till en bädd av mjuka löv. Där du låg och pratade om stolthet, om människor som hade flytt. Men också om nära som hade lämnat. Om tomheten som fanns bakom fallet, som såg ut som en ljusblå ridå av vatten. Du pratade om tider av delade världar, om brutna relationer som inte längre gick att återställa. Relationer som höll oss vakna i en värld av oberäkneliga ansikten.

Jag kom inte ihåg hur länge vi höll oss isolerade från resten av den förfallna världen. Men vi insåg att värmen hade försvunnit när den ljusa ridån förvandlades till en vandringsled över berget. Där tusentals lämnade sina fotavtryck före oss. Det var mörkt så vi lyssnade noga. Groparna var ett tecken på att någon tog samma väg. Annars visste vi inte. Om de oberäkneliga skulle visa sin rätta sida. Och där i ett ingenmansland klipptes bandet till vår värld. Där det en gång fanns möjlighet att aldrig ta vägen ner. Från den branta sluttningen.

Och när jag varken ser eller hör.
Och när jag varken har armar eller ben.
Och när det enda som fungerar är pennan med reservoaren.
Kommer jag att kasta mina ord på er.
De aldrig skrivna.
Jag kommer att kasta mina ord på er.
De aldrig lästa.
För jag har inte någon mun heller.

Om du undrar vad som händer
I kroppen mitt emot dig
Så är det mycket
Och hela tiden
Jag är en gryta som puttrar
Långsamt men konstant

Varje gång det är dags att åka
Blandas glädje med sorg
Jag ser skogar och floder
Och livet som blomstrar
Jag ser begravningsplatser
Döda som flyger och vinkar

Jag hör människor skratta
Hör musiken och glada toner
Klirret av tomma flaskor
Krossade glas och fasoner
Jag hör mödrar och fäder gråta
Och även de som inte kan förlåta

Jag ser levande torghandel
Teater med nya skådisar
Jag ser överväxta gravar
Täckta av ogräs, knappt synliga
Vattenkällan med spår av jorden
Som sköljts från handen ner i pölen

Mina fötter tar mig fram
Till känsliga platser
Där min förebild sover
Viskar jag i hans öra försiktigt
”När du inte längre finns
I mitt hjärta lever du för evigt”

Mina tankar kramar dig
Lika ung nu som då
Och vi dansar tillsammans
Vid flodens vassa kant
Firar min födelsedag
Då mycket blev genant

Där vi möter människor
Med ekorrar på axlar
Blir det vilda tamt
I ensamhetens uteplats
Och vi hittar nya vänner
När vi bearbetar bördan som bränner

Vi hinner knappt fatta läget
Innan vi skiljs åt
Ett litet sår på bröstet
Bara för att du stod för högt
Hjärtat hänger inte med
Till en början helt oberört

Och när din fader ligger över dig
Med avsågade ben
Tänker jag på
Att han reste sig
Och fann styrka
Att hitta en ny väg

Och några har rest
Via buda och pest
Till avlägsna platser
Långt norrut på klotet
Till betesmarker
För att glömma förflutet

Och medan jag målar
Dessa bilder till dig
I min inkorg trillar
Ingenjörernas nyhetsbrev
Och väcker mig sakta
Ur en dröm då jag skrev

”Solen skiner rakt på mig
Påminner om min resa
Till skogar och vatten
I förförisk grön färg
Till tjocka murar
Stenar och berg

Jag reser till platsen
Där livet leker igen
Och andra barn dansar
Vid flodens branta grej
Där allt en gång började
Både för dig och för mig”

I love everything from the past.
I love what’s been.
I love old songs and overripe fruit.
I love what shaped me.
I love everything that’s backwards.
I love from right to left.
I love that it was better before.
I love when the water recedes.
I love when the hidden shows.
I love written books and painted pictures.
I love when I get back.
I love when you go and come back.
I love unpacked suitcase.
I also love the ones who created you.
I love that I always was close.
I love that you’ve never understood it.

And one day, when everything is over.
Perhaps someone will love me too.

Här är jag. Tudelad. Svartvit, gråhårig gubbe på utsidan. Minst tio år yngre på insidan. Det håller vi med om. Min nära vän och jag. Vi är unga och erövrar världen. På var sitt sätt. Vännen på riktigt. Och jag, ja, har ambitionen. Om inte världen, åtminstone sundet. Eller viken. Möjligtvis floden och vattenfallet. Mest sannolikt rinnande kranvattnet. Vi skålar ibland. Vännen och jag. Pratar om livet. Om populära artister. Och relationer som brister. Vännen är en resenär. Som vilar i min bröstkorg. Vi tycker om varandra. Vi tycker också om öl och lamm. Och ekologiska produkter. Som fyller oss med värme, våra lungor med dofter. Som El Niño i våra ådror. Vi skriver texter, inspirerar varandra. Det blir vackert när marginalerna är rätta. Som i vårt solsystem, när en lysande stjärna dyker upp. Det är min vän, djupt i mig. Men tiden går fort, raderna är redan klara. Och nu är vi på väg. Att resa igen. En beröring på kinden, nästan som en kyss. Det är dags att gömma blicken, klä hjärtat i en burka. För det hjälper inte att blunda. Det blir svårt att sudda. Det som redan är ritat. Djupt i min märg. El Niño drar sig tillbaka och värmen försvinner. En gråhårig gubbe återstår. Svartvitt på ytan. Kalla fakta på pappret.

För varje sekund som jag
Tillbringar med dig
Suger jag i mig
Tusen missade sekunder
Av din skönhet
Av all den tiden
Som vi har missat
Men kunde haft tillsammans

Så kanske jag hinner ikapp
Med att ge dig
All den kärleken
Som jag burit inombords
Men det är inte sannolikt
För så många sekunder
Har jag inte
Kvar i mitt liv

Så förlåt mig
Att jag stirrar
I dina gröna ögon
Så intensivt
Som en färgrik fågel
Som precis släppts
Ur sin bur ut
I en tropisk urskog

Kanske finns en annan värld. Eller flera av dem. Sammanflätade i en. Som en fikastund med vänner. När vi definierar en hög. Eller som mina fingrar. Genom ditt tuviga hår.

Kanske finns det bara här och nu. Och allt det vi upplever. Det vi tar emot med våra sinnen. Och lagrar djupt inom oss. Som i en brunn med mörkt vatten. Där ingen vågar ta ett bad.

Kanske finns en annan plats. Där vi kan blanda våra inre smaker. Eller skriva dikter för varandra. Som vi aldrig läser. För vi kan dem utantill.

Kanske räcker tiden inte, för att hinna säga allt. För att inte missa något. Ringa en vän. Förlåta en annan. Eller titta på sig själv i spegeln. Och se bladen som fallit ner på marken.

Eller så finns det varken världar eller platser. Bara mina tankar som korsar varandra. Och växer ur en övermogen frukt. Där det en gång fanns ett innehåll. Numera bara en andlös förlamning.

Jag älskar dig så mycket
Att jag låter dig vara först
Närmast som parfym
På min hals

Jag låter dig vara
Smöret i mitt bröd
Luften i mina lungor
Vattnet i min behållare

Jag låter dig skapa avtryck
När våra tankar slås ihop
I ett avskalat rum
Med stensatt golv

Jag låter dig styra mina känslor
Med mönster från fjärran film
Något som kan likna symbios
Utan motstånd

Jag tycker om att vänta
För det enda jag kan göra
Är att föreställa mig
Din närhet

Inom mig tände du den olympiska elden
Som för evigt kommer att brinna
Och pendla mellan mitt hjärta och min mage
Även när jag inte längre finns
Kommer elden att förbli en berättelse
Om hur vacker du är

Doften är en resa genom tiden.
Som väcker mig och ger mig glädje.
Doften är ditt hår i mitt ansikte.
Som bär dig till mig i verkligheten.

Doften är din parfym som stannar för evigt.
På insidan av min kropp.
Doften är din resa genom mitt hjärta.
När jag skapar mina vackra verk.

Doften är ett ärr som binder mig till dig.
När du inte är nära.
Doften är en känsla som skapar dig.
När pekarna överlappar varandra.

Doften är en del av dig som jag håller i mig.
Blomman som aldrig vissnar.
Doften är en del av ditt liv.
Som alltid kommer att förbli en del av mitt.

Det var tider det. Tider av kärlek. Tider av hat. Och tider av blandade känslor.

Det var tider av uppväxt. Och stunder på gränsen till det förbjudna. Men ändå tillåtna. Det var tider under bar himmel. Stunder av vandring i mörkret. Utan rädsla för något. Och stunder av vandring i mörkret. Fullständigt skräckslagen.

Det var tider av mognad. Av testiklar som trillade ner. Klämda finnar och gelé i håret. Det var tider av första närmanden och första besvikelser. Sittande på gammal stenbro en sen lördagsnatt.

Det var tider av saknad. Av artiklar som brukade finnas med. Självklara varor i varje näraffär. Det var tider då allt försvann. Och förvandlades till vandring utan mål och syfte.

Det var tider av födelsedagar. Och tider av krigets eko. Som spred sig längs floden. Röda äpplen och röda bäckar. Som färgade allt ända bort till havet. Till den röda kollapsen.

Det var tider det. Och nu är det andra tider. Som lite läskigt påminner om de gamla.

Din blick följer efter mig.
På insidan av kragen.
Sen första gången jag träffade dig.
Etiketten aldrig borttagen.

Ditt leende lockar mig.
Som aldrig spelade toner.
Fångar mig på sin lena yta.
Farligt nära ömma zoner.

Din beröring bär mig.
Knäpper upp vid axlars höjd.
Och dina öppna vågors djup.
Där sjalar faller fritt och tungt.

Din dallring är nära nu.
Spår av religionen på min kropp.
Vidrör låga höjder av mitt hus.
Lämnar över din önskan i rus.

Ditt namn skriver jag kursivt.
Färgar floder i våt stil.
Alstret längtar till sin skönhet.
I en sällsynt växtidyll.

Vår ande svävar ovanför oss.
Som ett nystan fullt av värme.
Där vi hittar till varandra.
Stannar vi för evigt inne.

Inom mig växer.
Både ilska och förtjusning.
Samtidigt längtar jag.
Till både avstånd och beröring.

Inom mig samlas.
Dofter och visioner.
Samtidigt rensas.
Både röster och relationer.

Inom mig skriker.
Hopplösa beskrivningar.
Av en värld jag saknar.
I mina sömnlösa funderingar.

Inom mig regnar.
Floder av ensamhet.
Men hjärtat fylls på.
Med all starkare beslutsamhet.

Inom mig lever.
En ljus skytt med båge.
Du överträffar all skönhet.
Utan tvekan med råge.

En kort stund. Fylld med värme. Glädje och skratt. Och tårar som nästan rinner längs kinden. Pupillen som dominerar. Energi och kraft. Det djupa blå. Som att bada i ett hav av kärlek. Att simma i en flod av liv. Att sprattla i en pöl av regn. Att svettas lite lätt.

Det finns människor som man aldrig har en åsikt om. Det finns människor som väcker starka reaktioner. Och där i mitten finns det ämnen som förenar dem. På ett motsägelsefullt sätt. En paradox. En gemensam nämnare som skapar liv och dynamik, som grundar sig i deras förmåga att analysera. Existentiella frågor och klarspråkade texter. Gratis nätverk och uträttade ärenden.

Och det finns människor som aldrig hittar rätt. Hur mycket de än försöker. Hur mycket de än vill. För att de blir störda. Av normer som klassificerar dem. Som de inte identifierar sig med. Som de inte hör till. Normer som dömmer och bedömmer. Skapar skyltar och meningslösa val. Stereotypa texter på våra tröjor. Kapitalistiska inslag som aktieägarna älskar. Aktieägarna som märker skillnader som ger vinster. Aktieägarna som markerar att du är annorlunda. Aktieägarna som förvandlas till vargar, som hittar sina offer.

Tiden är förbi. Klockan har redan passerat. Juryn ska samlas inför nästa pass. Och allt återgår till det vanliga.

Varför söker du mig i dessa unga timmar? När månen skrattar högt och mörkret dansar vilt.

Varför söker du mig när ögonen är slutna? När tiden bara finns för att glömma och bli glömd.

Varför kommer du tillbaka när du stängt alla dörrar? När det inte finns nåt kvar för dig att hålla fast vid.

Varför ligger du bredvid mig när din själ är borta? När pianot har tystnat och noterna bleknat.

Varför kysser du min axel när du inte lutar dig mot den? När du inte längre längtar till min närhet.

Varför väcker du allt i mig när du inte längre saknar något? När jag inte längre är den som du önskar.

Varför ger du mig din hud när du inte åtrår mig? När dina djupa andetag kramar någon annan.

Varför söker du mitt hjärta nu, när jag inte längre lever? När jag inte längre känner.
Något för dig eller för oss.

Varje gång en känsla släcks får jag ärr i själen.
Varje gång en känsla släcks slår mitt hjärta extra slag.
Varje gång en känsla släcks blir mitt blod allt trögare.
Varje gång en känsla släcks har jag mindre kvar att ge.

Till slut kommer du att träffa en tomhänt man. Utan något att ge.
Till slut kommer du att träffa en man. Utan ansikte. Utan händer. Utan hjärta.
Till slut kommer vi att vara lika.
Och då kanske vi kommer att kunna ge till varandra.

Något som vi inte längre har.

En tanke dyker upp. Någonstans i min ögonvrå. Där linjen börjar sin resa, från en fast punkt. Min tanke är klar och tydlig. Den är framkallad, gjord i svartvitt. Med gammal, beprövad teknik. Aktion och rektion. Deltagande i världen. Och utsatthet för densamma. Plus och minus. Poler som dras till varandra. Eller stöter bort varandra. Allt i ett. Fast annorlunda.

En tanke vandrar. Men inte för att komma ut. Och inte för att synas och läsas. Utan för att samla styrka. Den passerar billioner av sensorer, över hela min kropp. Agerar och reagerar. Växer och infiltrerar. Tanken tar till sig allt. Sött och surt. Gott och ont. Upp och ner. Och ju längre den vandrar, desto starkare blir den. På allt som samlats inom mig, som aldrig kommer ut.

En tanke växer. Drar upp allt som finns inom mig. Jag är ett arkiv av känslor. Av sammanflätade öden. Av människor som vandrat i mina banor. Som jag krockat med. Människor som älskat mig. Hatat mig. Kramat mig. Och dränkt mig. Jag är en flytande sörja. Som gungar lätt av sin egen vikt. Som droppar när du lyfter den. Krama ur mig. Så blir jag mindre sur. I alla fall mindre än en gömd tunna i källaren. Uppvikta ärmar och kalla rysningar. Rivna sår. Jag är en samling av tiden som passerat. Som ingen längtar till. På sin höjd retroaktiv. Men snarare radioaktiv. Spännande på distans. Läskig att vara nära.

En tanke åker. Och laddar på sin resa. Som tar en evighet, genom mitt system. Mina nervsynapser. Kroppar och impulser. Som tanken plockar upp och lastar, i sina långa vagnar. Som beskriver mig. Uttrycker mig. Utsmyckar mig. Tanken samlar allt den kan ta med sig. Till en plats där den kan stå sig. Och resa sig. Som ett monument. En symbol. Av en person. Som fortfarande letar efter tanken. Med det hela.

Ett rum utan kärlek. En stad utan vyer. Ett land utan värme. En union utan gemenskap. En värld utan hopp. En människa utan något. Med rädsla i bagaget. Med hungern i magen. Med ungen över axeln. Allt annat är förlorat. Allt annat är historia som raderat allt i hennes liv. Det återstår inget än att vandra. Genom skog. Genom vatten. Genom taggtråd. Mot en ovälkommen framtid, där hennes ägodelar tas till vara. Ägodelar som består av utsatthet. Ensamhet. Desperation. Hennes liv hänger på en sista bit av hopp. Vi krossar den. Hennes andetag är hennes näring. Vi krossar det. Hennes vandring är hennes sista livlina. Vi stoppar den. Och skickar vidare. Till en annan plats. En annan gräns. En annan planet. En annan stjärna. En annan värld. En värld utan hopp. En union utan gemenskap. Ett land utan värme. En stad utan vyer. Ett rum utan kärlek.

Ibland undrar jag. Om det är kärlek som driver mig. Till en avlägsen plats. Där vattnen flödar och skogarna växer.

Ibland undrar jag. Om frukten är fortfarande söt. Om hundarna skäller. Och myrorna klättrar, längs den vita fasaden.

Ibland undrar jag. Om allt som väntar på mig. Ståtliga borgar och tjocka murar. Rinnande sjöar och höga fall. Karavaner som drar.

Ibland undrar jag. Om eleganta portar. Som jag promenerade igenom. På min väg förbi floden. Sen in om.

Ibland undrar jag. Om den finns kvar. Doften som förförde mig. På en plats där jag fann. En oas som sökte mig.

Ibland undrar jag. Om allt som jag missar. Sekunder som tickar. Människor som åldras. I en värld där inget ändras.

Ibland undrar jag. Om deras röster kommer att höras. Om deras händer kommer att pressas mot mina. Om värmen finns kvar i dina. När vi vidrör varandra.

Ibland undrar jag. Hur det kommer att bli. En dag när jag dyker upp. Gammal och grå. Kommer jag kunna stå? Plocka plommon blå?

Ibland undrar jag. Om jag nånsin kommer upp. På den gamla vinden. Där minnena finns. Av en lycklig tid. Och ingen strid.

Ibland undrar jag. Om gamla vänner. Solen som bränner. Om glasen som klingar. Skratten som tvingar. En runda till.

Ibland undrar jag. Om platsen djupt i mig. Men långt härifrån. Om jag fortfarande är. En därifrån.

Ibland undrar jag. Bara.

Din resa går vidare. Mot nya destinationer. Spännande observationer. Gamla yrken och relationer.

Din resa går vidare. Mot fiskares begynnelser. Blöta förbindelser. Kontrollerade betingelser.

Din resa går vidare. Mot en plats där allting skiljer sig. Där broarna reser sig. Där pupillerna vidgar sig.

Din resa går vidare. Mot den maktlösa staden. Men ändå huvudstaden. Som en fiskgryta berättat om. I den åttonde journalen.

Din resa går vidare. Mot dina kära vänner. Människor som känner. Din fina själ som värmer.

Din resa går vidare. Ditt hjärta går vidare. Bara jag stannar kvar. Utan dig. Tills vidare.

Tung känsla. När jag inte kan hålla dig. I utkanten av tanken. I bredden av leendet. I djupet av blicken. I hjärtat av saknaden.

Tung känsla. När jag håller på att förlora dig. När dina händer glider ur mina. När din beröring släpper. Din figur minskar. I fältet av mitt öga. I våra läppars symbios. I blodomloppet. I livsfundamentet.

Tung känsla. När du försvinner. Och blir en del av något okänt, oåtkomligt. För mig främmande. Del av verkligheten. I periferin av doften. I slutet av befinnande.

Tung känsla. När du inte finns längre. Ensamhet som väntar mig. I djupet av rummet. I slutet av huden. Där min sista känsla binder dig med mig. Där mina sista tårar delar mig från dig.

Det är som ett slag. Som jämnar mig med marken. Och paralyserar rörelsen i mig. Och omkring mig. Det är som om det inte finns rätt eller fel. Bra eller dåligt. Sak samma. Om jag försöker eller inte. Det är som ett andningsuppehåll. Som håller mig utanför allt. Men innanför det som kanske kommer. Nu eller senare. Eller så får jag åka tillbaka. En dag.

Det är som om känslorna vävs ihop till en otolkbar smet. Som säger mycket och ingenting. Jag vet att de finns där. Men bryr mig inte. Det är som om jag drar åt ena hållet. Men går åt det andra. Jag neutraliserar mig själv. Och min vilja att komma någonvart. Det är som om min blick är låst. På något som finns bortåt den suddiga gråa ytan. Där himlen och havet möts. I distansen mellan tanken och verkligheten. Mellan bedövningen och smärtan. Där min kropp försöker hitta balans. Vad tål jag? Vad klarar jag av? Finns det någon gräns? Finns det någon hejd? Var finns reflexen? Intuitiva reaktionen? Magkänslan? Allt är borta. Jämnt och fint. Ett behagligt tillstånd. Med ett leende, som återspeglar frånvaro. Jag har nått dit och nu är det klart.

Det är som om min tid stannar av. Jag varken är eller ska. Existerar bara i mina uddlösa funderingar. Som roterar min sfär. Och förfinnar innehållet. Det är som om jag blundar. Och tänker mig en värld. Där ingenting finns. Förutom dig, som håller mig levande. In i det sista.

Jag hatar allt just nu.
Ont i huvudet. Ont i hjärtat.
Morgontrötthet och ljusa vårkvällar.

Jag hatar allt just nu.
Fåglar som kvittrar. Växter som blommar.
Människor som gräver och snackar skit om sina grannar.

Jag hatar allt just nu.
Egon som pratar, bara om sig själva.
Sitt eget uttryck och ambition i livet.

Jag hatar allt just nu.
Avtal och mallar. Klockor och stämpeltider.
Det gemensamma utseendet och färgband som lyser.

Jag hatar allt just nu.
Rådgivare och förståsigpåare.
Analytiker och fokuserare.
Som om de levt mitt liv. Snarare dekorerare.

Jag hatar allt just nu.
Stereotyper som babblar och halsdukar som omger.
Rött vin i lådan och plastmuggar vi slänger.

Jag hatar allt just nu.
Pennor och dukar. Färger och skrivna rader.
Sånger som plågar och gamlingar jag älskar.

Jag hatar allt just nu.
Självmordsbombare, terrorister och allt vad de heter.
Förvrängda historier. Om söner och profeter.

Jag hatar allt just nu.
Nätverk och uppkoppling. Wi-fi som fungerar.
Facebook och instagram, gillar och kommenterar.

Jag hatar allt just nu.
När du reser och flyger. När du kommer och försvinner.
Och lämnar spår av dig, i allting omkring mig.

Jag hatar allt just nu.
Kopplingar och leder. Som håller och förbinder.
Detta kött och skelett. Och hjärtat som blöder.

Jag hatar allt just nu.
Men framförallt hatar jag mig själv.
För att vara känslig. För allt och alla.

Din resa börjar här. Ett stenkast från mitt hjärta. Pennan på duken, jag följer dina andetag. Ibland är du nära, ibland långt ifrån mig. Jag blundar och söker dig i djupet av min själ, där du finns gömd. Jag blundar och söker efter orden som jag kan skicka till dig, med storm av sand som omger dig. De kommer i mängder och fyller dig med värme. De äger din dag och natt och gryning. Fyller din resa med främmande destinationer, galna platser och tidsskillnader. De tränger som fingrar genom ditt ljusa hår, som söt olja över din hud, som en sång som får dig att le. Jag skulle vilja flyga med dig, dofta på din olja, snurra i ditt hår, gå vilse i dina linjer. Som bara jag kan finna, i mina ådror. I mina tankar. I mina känslor av ensamhet.

På ett ögonblick försvann allt. Bruset. Trycket. Tankarna.
Spänning i magen. Puls i ådran.
Som när tjock dimma drar in från havet. När vinden är borta och vågorna vilar.

På ett ögonblick kom likgiltighet tillbaka. Målade allting grått, sänkte mitt blodtryck.
Lågorna slocknade. Doften gav sig av.
Som om allting blev en rak skiljelinje. Mellan två världar, som aldrig blandades.

På ett ögonblick förändrades allt. Och inget. Luft och vatten.
Två saker som aldrig blev till ett. Men ändå ville enas.
Som en kyss på din hud. Med ryggen mot varandra.

På ett ögonblick tog tanken bort dig. Och lämnade ett tomrum. En öken.
Jag kände bara efter och tappade andan.
Som om någon klippte av mina vingar. Och jag landade tungt på marken.

På ett ögonblick slet du ut mitt hjärta. Och lät det ligga framför mina ögon.
Medan jag fortfarande kunde se.
Att det var äkta. Kärlek jag kände för dig.

Uppäten på insidan. Bara skalet finns kvar, av denna sedan länge förbrukade kropp. Uppäten på insidan. Bara tomma intet styr mig nu, i detta kärlekslösa vakuum. Jag är sedan länge bara en skugga. Äter rester som andra lämnat. Lever i mörkret, svartare än mörk materia. Jag känner mig djup. Jag känner mig bred. Jag känner mig oändlig. I mitt lidande. I min fullständigt försvunna värld. Jag känner mig viktlös och maktlös. Klar och färdig. Liggande i mitt sinne.

Uppäten på insidan. Bara skalet finns kvar, till ingen nytta. För jag har lämnat sedan länge. Det finns bara spår av mig, i saker du ser omkring dig, i dofter du andas in. Som påminner om en tid av parallella liv. Bittra kryddor. Eftersmaker som sitter för livet. Kocken står och tittar, medan jag flyter längs min flod. Klädd i svart skjorta och vit slips. Tystnaden lägger sig som ett lock, när jag passerar våra övergivna öar.

Uppäten på insidan. Bara skalet finns kvar, och hårda slag. Av jorden över mig. Och ytor som spricker, delar som blir till intet. Jag svävar över spillror av mig själv. Som en ande som precis lämnat sitt hem. Jag lägger mig bredvid dig utan att du märker det. Jag finns i vindpusten som vidrör din nacke. Jag formar mig kring dina kurvor och omger dina porer. Jag tränger i dig och finner min plats. Djupt inom dig där ingen kan hitta mig. Förutom dina tankar. Ibland, när du saknar mig.

Jag ser fortfarande din stolthet. Jag ser fortfarande din styrka. Jag ser fortfarande din ljusa ungdomliga själ som en gång förförde mitt mörka hjärta. Jag ser dig fortfarande när du går, ovetande om din skönhet. Jag ser dig fortfarande när du äter. Och när du inte gör det. När ditt leende för bort mig till en plats där jag känner mig ung. Jag ser fortfarande dig och mig, och en sol som skiner över vår resa mot horisonten.

Plötsligt sitter vi där. Mitt förflutna och jag. På var sin sida av bordet. En tidsepok mellan oss. En bordsskiva med ringar i. Som talar om en tid i det tysta. Stundtals är jag osäker om det är på riktigt. Eller om jag bara drömmer. Stundtals är jag osäker om det är nu. Eller tio år sen. Eller kanske tjugo. Tidsspannet är stort. Som en resa genom livet. Som ett ljud över kontinenten, som drar mig tillbaka till mina rötter. Där allting en gång började. Kanske bara en bit härifrån. Men ändå långt bort. Kanske bara ett andetag härifrån. Men ändå tillräckligt ifrån. Så jag inte når det. Så jag inte kan greppa det. Är det en retlig upprepning som driver mig till vansinne? Till dessa ord? Till en förlorad värld som jag önskat länge, men aldrig lyckats nå? Är det ödet eller förbannelsen? Den eviga strävan att nå dit. Den eviga önskan som aldrig lämnar min djupaste själ. Den eviga längtan att förenas med det. Att bli ett. Att bli för alltid. Att bli en blandning av de finaste ljusen. De finaste ljuden. De finaste känslorna som bär en. Som får en att sväva högt och njuta. Av färger. Av rytmer. Av dofter. Av rött vin. Ett tomt glas på bordet med ringar. Mitt i pricken. Punkt efter meningen. Siluett av en människa i backspegeln av din bil. Färgen är röd. Och gul. Sen blir det svart. Som mitt i natten. Mitt i det djupaste havet. När du simmar upp på ytan på jakt efter luften. När du kämpar för att nå dit. När du inser att du är en fisk som aldrig blir en del av världen på andra sidan.

When I’m proud. When I feel that I am. When I think so. When I scream out my colors. When my thoughts are thousands and roads as many. When everything is an inferno.
Or, when in fact nothing happens.

När jag mötte din blick blev jag stel i hela kroppen. All min styrka blev till inget. Jag visste inte om det var en kort stund som du ville dela med mig för att du kände att du vandrat klart. Men jag ville gärna tro att din resa inte var klar, att du i din djupaste själ trodde och visste att du kunde mer.
Dina ögon var djupare än det mörkaste havet, din längtan att vinna var större än vad jag kunde tänka, din kärlek var floden som aldrig tog slut. Jag ville säga dig att jag fanns, med min hesa röst som tillförde lika lite som den kunde höras. Jag var längst ifrån dig, ett betydelselöst fragment i din periferi. En suddig detalj i det du passerade förbi i din eviga längtan att nå dit. På ditt stolta sätt som lyste styrka och bestämdhet.
Och jag ser dig än, tänker på dig var du än är. Jag vill tro att du är där ute och fortfarande sprider din kärlek, lika oegoistiskt som du alltid gjort. Jag vill tro att du är glädjen som din närmaste del av dig behöver varje dag som ögonen öppnas. Jag vill gärna tro att du vandrar bland oss alla ovetande om din existens som vunnit ditt livs största krig inombords.

Det finns ögonblick när vi ger upp. När handduken ligger på golvet, missfärgad av blod. Det finns ögonblick när tiden stannar till i vårt sinne och andetaget blir lugnt. Det finns ögonblick när själen lämnar kroppen och vattnet står still. När ögonen är slutna och doften borta. Det finns ögonblick när landet är lagom och såsen är brun. När topparna är kapade och dalarna fyllda. Ytan är jämn och formen optimal. Allt är slätt och alla är lika. Det finns ögonblick när vi försöker utan att det ger nåt. Det finns ögonblick när allting är likgiltigt, som om vi inte har något att förlora. Det finns ögonblick när allting är orörligt, som att vi aldrig åldras. Eller har funnits till. Det finns ögonblick när vi försvinner i vår längtan till att känna. När vi sakta glider mot tankens ömma kant, där vi letar efter vår förlorade värld. Eller den som aldrig kommer. Det finns ögonblick när vi trycker ihop vår kropp som nyfödda barn. När vi söker tröst och suger tummen. Det finns ögonblick när vi vågar erkänna vår svaghet och vara mänskliga. Det finns ögonblick när vi inser att vi måste stanna till och vara med, när vän vill säga adjö.

When I finally left the room, the voice was haunting me for hours. For days. For years. It had pasted itself firmly over my soul, as a constant reminder of all that was to come. Of all the exposure and humiliation. It had pasted itself firmly over my mind, as a headwind to my openness. It closed my pores and stopped my breathing. It pushed away all my safety, erased all the clarity and created my loneliness. At the end there was nothing left. All closeness was gone. All the laughter and all the joy. All friends. Suns and moons. Rivers and lakes. Walls and paths. All eyes brown and blue. Haircuts from the eighties. And all the tapes.
The voice was gone too.
It was just me. Since long time ago. And a memory of a lost youth.

Where do I start and where do I stop? Seemingly, there is no beginning and no end, of these rows that reflect my soul. Of this surface that shows my passion. I try to take you into my world where the smells are mixed in the air around you, where the flavours relieve each other on different parts of your tongue, where the heat penetrates into the heart. Maybe you’re next to me, maybe you sit in a chair and wait patiently for your turn. A glass in your hand, searing spice in my. Lipstick on edge, mustache opposite you. And a smile, filled with joy that feels deep in your stomach. Anticipation spreads in the air and reaches my senses, my endless ambition to mix. And do the things I usually do, but still like to surprise with something new. A new dimension to that already proven. I let myself be seduced by the unknown and the expectant within you. Perhaps you are a supplement that will lift my world, carry me to a new place of thriving greenery, flowing rivers and hard edges. Of a cutting board, with grated garlic on. I want to rub it in the paper you are looking at, so you can smell it. So you can come into my world and let yourself be seduced by this fusion that will soon come to a place near you.

When you feel empty and dreams are lost. When your lips are sealed. When the world’s cold penetrates through your eyes. When the place you were proud of changes into icy hate. When you have forgotten the importance of human warmth…

… Arise from your ashes. Forget your memories and widespread darkness. Dance with shadows. Feel the smell of your youth. Find a distant friend. Find heat. Catch the urge to kiss the first rain. Flirt with your audience. Share all the love you carry within you.

This is a mirror. This is a reflection of me. Of you. Of anybody. I came here with hope. I came here because I believed. In a better world. And I really try to fit in. I really try to be an equal part. Of this world. This society. This working place. This street. I really try to be a natural born friend. I really try to be a kind soul, someone to relay on. I really try to be a human being you don’t see differently. My eyes are equaly black. Or blue. Or brown. Or green. Equaly beautiful. Equaly not. Equaly dreaming of a better world for all. We have the same dreams, same hopes, same wishes.
But somehow I feel outside. Of your world. Isolated. It’s like you don’t see our similarities. I don’t understand why. Cause when I look at me, I see you. I see a kind creature, trying to be loved. Trying to be accepted. Trying to be a part of this world. This society. This working place. This street. So why don’t we try. Equaly much.

Sometimes it’s the way you look. Sometimes it’s the way you don’t. Look at me at all.

There are no words. There are no colours. There are no birds. There are no voices. There are no pens. There are no brushes. That can describe my happiness. That can express warmth in my heart. Of having you near me.

Darkness used to be my friend. But now it feels like the colors are coming back into my life again.

Igår vred vi ett steg. Idag vrider vi ett steg till. Imorgon kommer vi att vrida ytterligare ett steg. Hur många steg behöver vi vrida för att inse att vi kväver oss själva? Hur många steg behöver vi vrida för att inse att vi håller på att bli alldeles ensamma? Ensamma när vi behöver vara tillsammans. Få när vi behöver vara fler. Bleka när vi behöver vara färgglada. Svaga när vi behöver vara starka. Okänsliga när vi behöver ta hand om varandra. Människor flyr. Människor vandrar längs övergivna järnvägsspår. Människor kryper under taggtrådar. Människor bär människor. Hur många steg behöver vi ta för att inse att vi behöver ta hand om varandra, att världen behöver ta hand om världen?

En yta. En helt oöverskådlig, stor yta. Och ett tält. För två personer. För sju i praktiken. Eller sjuttio. Eller sjuhundra tusen. Mängden är lika oöverskådlig som ytan. Eller djupet. Av någons hjärta. Insvept i taggtråd. På gränsen till ett land som inte får ha sitt namn.

Hur taggig är tråden? Hur hög är muren? Hur djup är sprickan? Hur stort är avståndet? Mellan en urmakare på Väla och en grovarbetare i nordöstra Kina? Mellan en äldre kvinna på Pålsjöhemmet och ett ensamkommande barn från Afghanistan som också tittat på Kalle Anka precis som vi gör varje julafton klockan tre? Är det någon skillnad eller är vi alla kött och blod? Samma avkomma i en evolutionär utveckling? Var går gränsen mellan den som får och den som inte får? Är Sverige platt? Oändligt platt? Är jorden platt? Var finns lycka? Trygghet? Blöjor, bindor och toapapper? Arkitektritade hus och funkisvillor? Tältkonstruktion som håller? För sju. Sjuttio. Sjuhundra tusen. Eller fler. Eller ingen. Det finns inget svar, bara antaganden som skiljer oss åt. Kontraster som förstärker bilden. Av två nästintill likadana exempel av en varelse.

Sideburns are almost all that’s left of me.

Smoke gets in your eyes, takes over your soul.

Soon it will be dark so you won’t have to see me.

At last we met. My deep dark soul and your fiery temper.

If you answer just one of my thousand calls,
you will understand that I am a reasonable person.

Here and now I have to stop. Here and now I have to give in to the noise that haunts me, that surrounds me. My body is exhausted, my soul is eaten. I stand here and try to find shelter, build my own barrier against amounts of countless particles that is pressing against me. They get through my skin and swell my world to the breaking point. My mind becomes disproportionate to the little me, here in the middle of an uncontrollable echo. An echo thick and heavy, an echo that everyone and no one owns, meaningless as soon as it is out. I’m looking for the way but it is blurred. I’m looking for the hand that can take me through the dense fog. But my time is almost over. I’m a prisoner in my own sphere. In the cloud of pattern that repeats itself and never end, of pattern that is left as someone else’s torment. In a world of noise that everyone utter but no one owns. Everyone creates but nobody wants. Everyone requires but no one takes. I disappear in the crowd, become invisible. And there I wait in vain for a free universe.

And finally when all glamour was over,
when all the glasses and bottles were empty,
when all those honest words about everlasting friendship were spoken and all smiling faces gone, I was just standing there with my fame.
And loneliness.

Before I disappear in the night I want to share a piece of darkness to lighten my day.

My face inside of me.
Together we cry.

Sometimes I’m sad. And sometimes I’m sad.

I don’t speak, I scream with my mind.
I don’t shine, I cry with my kind.
I don’t think, I feel with my time.
I don’t wait, I believe with my heart.

This is the drawing of love.
This is the pearl around her neck.
This is the heart’s depths.
This is my beloved’s heat.

Beauty comes from outside.
Inside is only chaos.

We complete the night. We complete the day. We complete the life. We complete the time.

Det räcker med en blick för att inse förödelsen. Det räcker med en runda för att bli skräckslagen. Det räcker med ett ögonblick för att resa i tjugo år. Det räcker med en spänd mage för att inse allvaret. Det räcker med en tår för att förstå sorgen. Det räcker med ett ord för att ge hopp. Det räcker med en hand för att rädda två. Det räcker med en dag för att ge år. Det räcker med lite för att ge mycket.

Love is not a religion. Love is not a walk across the continent. Love is not a silence of an empty room. Love is not a word of a distant friend. Love is not another person’s life. Love is your own and no one else’s.

This is when I wait for you. This is when you never see me. This is when my eyes don’t hide.

Mitt hjärta är ett stort rum för många människor. Mitt hjärta är ett uppdukat bord med minnen från det förflutna. Mitt hjärta är ett eko av alla som är bjudna. Mitt hjärta är en plats där jag sitter alldeles själv och äter min huvudrätt.

I’m afraid of someone. Who’s me.

I can only imagine you. I can only imagine how you feel. A completely unknown man to me, yet world known. A completely unknown man to me, yet I feel a part of you. A part of your suffering. Your grief. Your despair and your darkness. You cut right into my heart with your words ”I have nothing”. You aroused those emotions inside of me that I thought disappeared long time ago. You aroused those feelings inside of me that took me back to a deserted place. A place between all the territories of famous men. A no man’s land. A country without value. You had a family. You were each other’s happiness and joy. You were each other’s air. But then it disappeared and you were left alone. Alone in this wide world. You gave them hope, but you found yourself in despair. You blame yourself, although it all was evil’s fault. You accuse yourself, in hope that they will come back. That it will be you instead. Because you feel that you are completely left alone. That you have nothing. That you don’t exist. Or don’t want to. But you don’t know that you are a great man. You are known. You are the symbol for all people that struggle. That search for the good. That believe in humanity. And even if you didn’t manage to rescue your closest ones, you will save many others. And everyone will love you. Your life will be filled with all the love that you once lost. In the deep blue water. In the fatal blue sea.
To the unknown man from Syria

I look the same. But I’m not the same.
I talk the same. But I don’t say the same.
I want the same. But I don’t wish the same.
I try the same. But I don’t feel the same.

Ink flows through the heart of water. Thin lines create your shapes, your face, your hands. Like a new born beauty you fly on the wings of fashion, bringing us a new day, a beautiful tomorrow. You walk proudly, it’s almost like a dream. And when you leave, there’s something beautiful that remains.

If you weren’t there, I wouldn’t be here.

If you were here, I would be dead.

If you were choosing, I would be loosing.

If you were flying, I would be dying.

If it all wasn’t right, it wasn’t all wrong.

Once I met a man. He came towards me, carrying her in his arms. She was wearing red. He asked for help but I was just standing there, totally paralysed by the look of his eyes. He was asking for help from an absent man. I still remember that look. Look of fear. It was twenty three years ago but suddenly it felt like yesterday, like couple of hours ago or just couple of minutes before I wrote these words. His eyes came back and found me after all this time. When I looked at my own face. I saw that look of fear. Fear of losing someone that you love.

Jag var med. Vi var tillsammans. Egentligen ville ingen av oss vara där. Men ändå var vi där. Vi satt och glodde mest. Jag hade inte mycket att komma med. Bara min närvaro samt ett och annat ord som jag hoppades skulle ge lite värme. Var och en befann sig i sin egen värld men ändå var vi sammanflätade till en helhet. En helhet som jag inte hörde till men försökte vara en kärleksfull del av. En vänlig själ. Om någon ville ta emot mig. Var och en av oss hade sin svaghet. Men tillsammans var vi starkare än någonsin.

She travels. I wait.
She sleeps. I’m awake.
She runs. I stand still.
She fights. I feel.
She loves. I love her.

This is the drawing of love. This is the pearl around her neck. This is the heart’s depths. This is my beloved’s heat.

Day in. Day out. Like running water. Like feelings off and feelings on. Like silent scream and noisy silence. Dreamy I wait for my beauty to come.

Thank you for being there. It was nice. Some people have lots of friends. And enemies too. The good mixes with the bad. And separate. Like oil and water. Good to know who is who. Your place was clearly visible. You didn’t even have to be there, I already knew your side. But the others need to know too, how much everything is your fault. How you once again crushed someone’s dream.

Here I am. Prouder than ever. Stronger than ever. Lonelier than ever. Weaker than ever.

In the beginning there is nothing, just the imagination of their existence. But the lines start to grow and their eyes meet yours. Water runs over their bodies, colors fill the clothes and depth makes the distance. Then they are there. Not pretty, not perfect. Just beautiful the way they are.

In the beginning my thoughts were clear and simple. Now it seems like I have lost the edge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s