Kom inte för nära

Kom inte för nära,
ditt mönster
gör mig beroende lätt.

Jag har glömt mycket,
men jag minns fortfarande
husgrunden som vi lämnat.

Jag går aldrig längre bort
än till gränsen där jag börjar minnas.
Det är inte att jag vill vara tyst,
jag har helt enkelt inget att säga.

Jag är mörk i min natt,
ljus i min dag,
grund i min blick
som aldrig ser någon i ögonen.

Men det är fint att du kommer förbi,
så jag provar att vara en del av dig.
Jag omger mig med lera,
och förblir din för all framtid.

17.15.

Människor trängs längs den smala vägen och vandrar i klungan mot den eviga platsen i vitt. Människor pratar tyst och minns. Människor berömmer, skyller på, gräver under och blickar framåt. De sammanfattar allt. Vattenkvalitet. Lutning. Grannens staket. Spruckna plattor nyligen lagda i stadens centrum. Jag betraktar dem. Jag står gömd i massan. Jag ligger bredvid, jag flyger ovanför, jag dyker under. Jag fäster en bit jord. Jag tvättar händerna. Jag önskar, att jag är där. Jag önskar, att du finns här lite till, att regnet klättrar upp till himlen igen, att skvätt från nykokt plommonmarmelad åter samlar sig i den stora grytan. Jag önskar att jorden snurrar baklänges och jag får se dig igen från den branta vägen. Jag önskar att kvällssolen belyser ditt skuggiga sovrumsfönster i det bruna stenhuset med svarta linjer på. Jag önskar att återgå till ett ögonblick där det nedsläppta håret flätar sig igen, där smaken lämnar mina läppar och åter fäster sig på den varma, droppande vätskan. Jag önskar att återgå till ett ögonblick där mina ögonfransar och ögonbryn växer ut på nytt. Jag önskar att återgå till ett ögonblick där ingenting ännu börjat.

Farväl kära vän.

Under ett kort ögonblick

Under ett kort ögonblick

vänds jorden upp och ner

och mitt hemland blir här.

Jag känner lukten av

den klibbiga gatan,

av dammet som förvandlas

till myller av fotsteg,

där slumpmässiga konstnärer

flörtar med sina öden.

Under ett kort ögonblick

sluter vi oss in

och ligger tätt

intill varandra,

i ett hus

med blinda fönster

andas vi in

vår vindlösa luft.

Under ett kort ögonblick

blir himlen turkosblå

och månen klär av sig

i skuggan av grönska.

Du växer sakta

över min kropp

och smälter in

i min strömmande tystnad.

Under ett kort ögonblick

vänds jorden upp och ner,

och ditt hemland blir där.

Jag ser alltid bara en sida av dig

I mitt skåp

hänger en gammal rock

som ett årtal

genom hjärtat.

Ibland tar jag den på mig

och mellan raderna

dansar jag med dig

på det självlysande pappret.

Jag stödjer mig mot dig

trots att jag vet

att du bara existerar

i mitt skrivna ord,

trots att jag vet

att jag bara väcker dig

med min pennas tunna spets.

Jag låter mitt avtryck

beröra dig

såsom solen

belyser månen,

jag ser alltid

bara en sida

av dig.

Jag föreställer mig

Jag föreställer mig missfärgat regn, stelt vatten och fula, höga byggnader. Jag föreställer mig människor klädda i ljusa och långa vinterrockar och i slipade skor med tjocka underlägg.

Jag föreställer mig fullbordade själar vandrande på gatan, varsamt impregnerade i utopins balsam. Jag föreställer mig en väg för smärtan att lämna köttets vemod, för tanken att bryta gestaltens tårar.

Jag möter en klarblå himmel, ljusa nätter och mjuk östlig vind. Jag möter en drömmande grannpojke från norr, prydligt klädd i franska smaker. Jag möter finslipad strandsand och gnider in den hårt med mina fötter mot varandra, river djupa sår i min slitna hud.

Jag möter ditt leende bland stjärnor och långa grässtrån på vår resa i motsatt riktning, jag möter en ljusbrun klänning med vita prickar på, som vinden blåser bort till en uttryckslös perfektion.

Jag föreställer mig ett nytt liv. Jag möter ett gammalt.

Jag ville ge dig allt

Jag ville ge dig allt,

allt som hjärtat kunde säga.

Men du ville bli

en fallande stjärna

på en himmel

som jag inte kunde se.

Och nu när jag sitter ensam

på den stensatta verandan,

omgiven av den isolerade tiden,

är jag inte heller ledsen.

Det är så jag minns dig

Jag går tills regnet

löser upp min väg,

bortåt där höjden

övergår till bredden.

Jag går tills trädet

tappar all sin blom,

nere i dalens rot

där plantorna

en gång börjat gro.

Jag går tills kroppen

inte längre förmår

och kläderna faller

från darrande händer.

Sen stannar jag,

på den branta platsen

där nässlorna börjar

kittla mina fötter.

Därifrån

kan jag se

ditt hus.

Ljuset är

fortfarande tänt

i ditt fönster

som vetter mot floden.

Det är så

jag minns dig.

Det snackas på Kulina Banas gata

Jag sitter på sängkanten

och du klär på dig.

Din klänning

ser genomskinlig ut,

som om den avslöjar för mig

alla dina hemligheter.

Från Kulina Banas gata

når kvällsbönen mina öron.

Jag funderar kring

att det ibland krävs

speciella ögon

för att se någons skönhet.

Du närmar dig och säger

att du väntat länge.

Men att du inte gör det längre.

Att glömma

Att glömma är att vänta
tills floden torkar ut,
eller tills den manliga röstens
monotona ljud
övergår till en oönskad hymn.
Så låt mig också bli glömd,
låt mig bli den rutiga morgonrocken
bakom din sovrumsdörr,
eller matresten på den mättes talrik.

Fundament

Ett blankt blad tittar framåt. Ljust, oskyldigt, förväntansfullt. Tomt. Det blinkar till mig, flörtar som en oupptäckt kärlek, en nödvändig förutsättning för att komma någonvart. Vi tittar framåt och vänder oss bakåt, vi hämtar påbörjade stigar täckta med grus, branta berg och fria fall. Vi skänker oss själva till varandra och lägger ett nytt lager, en ny hud, en ny ren luft. Och med dem fyller vi ett framtida tomrum.

Jag föddes 16 juli 1973 i Jajce, före detta Jugoslavien. Min mamma sa att mina ögon var så stora, blåa och läskiga, så hon knappt vågade titta på mig. Hon sa också att jag var luden redan då. Håret är än idag min största karaktärsegenskap, min utmärkningsform som jag ovillkorligt måste acceptera för att vara mig själv. Och för att inte tappa mig själv på vägen. Men som tur var fanns det annat än hår som formade denna karaktär. När jag gick i skolan brukade jag lyssna på ett radioprogram som hette Den hysteriska måndagen. Måndagar var alltid långa och sega, med massa lektioner och få måltider. Utmattning var kolossal för en finnig tonåring under en sådan dag, så programmet var en själslig återhämtning. Oftast handlade det om vardagliga saker som hände i Sarajevo, till exempel om människor som körde fort och hetsigt, om deras samtal vid rött ljus medan bilarna var avstängda i väntan på grönt – inte för miljöns skull utan för att spara bränsle. Huvudstaden var för mig en gigantisk metropol. Där kunde jag beställa stora portioner ćevapi, typ färsjärpar med ångat bröd och lite gul lök vid sidan om. Och allt som hände där var spännande och fascinerande. Vägarna var på vissa ställen trefiliga och du kunde sicksacka dig fram. Till skillnad från smala, gropiga gator i min hemstad där ungarna oftast ockuperade hela bredden och spelade lilla fotbollen. Det innebar små mål, oftast markerade med två större stenar mitt på vägen. Höjden var godtycklig, bredden något tydligare: kompisar med små fötter mätte fem till sex fotlängder. Så brett blev målet. Det var lätt att spela, för bollen fick studsa mot trottoarkanten tillbaka till en och du kände dig som en stor talang när du rundade motståndaren. Men det var annat än de stora kurviga motorvägarna genom Sarajevo, en pulsåder genom en levande organism. En sådan åktur kunde fylla en med glädjekänslor i månader efteråt. Jag hade släkt i Sarajevo. Min moster gifte sig där en gång. Fick två pojkar. Skiljde sig. Gifte om sig. Fick en flicka. De äldre pojkarna var flertal år äldre än mig och brukade ta mig ut och visa klubbarna och nattlivet. Jag var ung och nyfiken, följde med och försökte få skägget att växa ännu snabbare för att framstå mognare. På mig hade jag byxor med fickorna i njurhöjden. Uteserveringarna var överbefolkade, borden fulla av klingande glas och flaskor. Servitörerna fick inte hämta dem, för det var ett sätt att visa de andra gängen att vi kunde dricka en hel del.

Gamla stans gator med kullersten. Stora hus med spännande detaljer. Basarer fyllda med smycken från Mellanöstern. Jag blickar på det tomma bladet och väntar troget på att dimman reser sig. Jag förbereder mig för ett möte mellan basaren och Parisavtalet. På min resa följer en kär vän.

– – – –

Čist list gleda naprijed. Svijetao, nevin, pun očekivanja. Prazan. Namiguje mi, flirta kao neotkrivena ljubav, kao neophodan preduslov da se negdje stigne. Gledamo naprijed, okrećemo se nazad, pronalazimo načete puteve prekrivene šljunkom, strma brda i slobodne padove. Podarujemo se jedni drugima i pravimo novi sloj, novu kožu, novi čist zrak. I njima punimo prazninu budućnosti.

Rodjen sam 16. juna 1973 u Jajcu, bivšoj Jugoslaviji. Mama zna nekad reći da sam imao velike plave oči kad sam se rodio, tako strašne da me se bojala pogledati. Kaže isto da sam bio čupav vec tad. Dlaka je i danas moja najveća karakterna osobina, forma kojom se ističem i koju bezuvijetno moram prihvatiti da bih bio što jesam. I da se ne izgubim na putu. Ali srećom postojale su i druge stvari osim dlake što su formirale ovaj karakter. Kad sam išao u skolu imao sam običaj slušati program Histerični ponedeljak na Radio Sarajevu. Ponedeljci su uvijek bili dugi i zilavi, sa puno lekcija a malo obroka. Iscrpljenost na kraju dana je bila kolosalna za jednog tinejdžera osutog lica, tako da je program na radiju bio duševno oporavljanje. Obično se pričalo o svakodnevnim stvarima u Sarajevu, o ljudima sto se guraju i voze brzo, o njihovim diskusijama na crvenom svjetlu dok čekaju zeleno sa ugašenim autima – ne zato što misle ekološki nego što štede gorivo. Glavni grad je za mene bio ogromna metropola. Tamo sam mogao naručiti veliku porciju sa mnoštvom ćevapa, a ne samo deset. Putevi su bili sa tri trake i moglo se probijati na cikcak. Za razliku od uskih ulica u mom rodnom gradu gdje djeca često okupiraju širinu puta i igraju mali nogomet. Golovi su bili mali, najčešće označeni sa dva veća kamena na sred puta. Visina je bila proizvoljna, širina malo jasnija: onaj s najmanjim stopama izmjeri pet-šest dužina i to je to. Bilo je lako igrati, odbiješ od trotoar, izdriblaš jednog i već si talenat. Igra gotova. Ali drugo je kad se voziš krivnama Sarajeva, to te ispuni radošću mjesecima. Imao sam dosta roda u Sarajevu. Tamo se tetka udala. Rodila dva sina. Razvela se. Opet se udala. Rodila kćerku. Njeni sinovi su bili stariji od mene i ponekad su me znali izvesti da upoznam malo noćni zivot. Ja sam bio onako mlad i znatiželjan, slijedio ih i pokušavao se isticati gustom bradom. Bašte su bile pune svijeta, čaše i flaše ponosno zauzimale stolnjake, a hlače su krasili džepovi u visini bubrega. Smijeh je punio zrak.

Kocke starog grada. Fasade sa interesantnim detaljima. Bazari puni nakita s Bliskog istoka. Gledam prazan list na zidu i vjerno čekam da se magla digne. Polako se evo pripremam. Na susret bazara i pariškog ugovora. Na putovanju me prati drag prijatelj.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑