238/365 2017

Varje gång jag går förbi

tänker jag mig

att du bjuder mig på frukost

och säger Sätt dig med mig.

Jag tänker mig att du pratar

om den förlorade ungdomen,

om äpplen som fallit

på den överväxta grönskan,

om ogräset som tränger fram

mellan raderna

av övergiven keramik

med klorsmak.

Och varje gång

ser det ut som

att saker som hänt för

händer senare.

– – – –

​

Svaki put kad prodjem

zamišljam

da me zoveš na doručak

i kažeš Sjedi sa mnom.

Zamišljam da mi pričaš

o izgubljenoj mladosti,

o jabukama popadalim

po preraslom zelenilu,

o korovu što izbija

izmedju redova napuštene keramike

sa ukusom klora.

I svaki put mi izgleda

da se stvari,

koje su se desile prije,

dešavaju kasnije.

130/365 2017

Izložba ”Noćna poezija: Edin Tucalija”
Gallerija Doma kulture (Kršlakova kuća)
10-25 juna
Jajce

– – – –

Utställning ”Nattpoesi: Edin Tucalija”
Kulturhusets galleri
10-25 juni 2017
Jajce, Bosnien och Herzegovina

106/365 2017

Snart har jag lämnat,
men först sitter jag kvar en stund,
som en gammal tapet
täckt med de nya.
En dag när du sätter dig bredvid
river jag ner decennier
och gör mig nostalgisk.
Då förstår du
att jag alltid älskat dig.
– – – –
Još malo pa sam otišao,
ali prvo ću ostati trenutak,
kao stara tapeta
prekrivena novim.
Jednog dana kad sjedneš pored
zguliću decenije
i postati nostalgičan.
Onda ćeš možda razumjeti
da sam te uvijek volio.

98/365 2017

Nattpoesi / noćna poezija:

Vi lämnar den bullriga paradgatan
och väljer i stället att skriva
en egen berättelse
på grändens runda gatstenar
med hemliga bokstäver på.
Trappan lutar neråt
och i bakgrunden firas
kyrktornets frälsning,
på den heliga platsen
med bara konturer kvar.
Jag vet inte om det är ditt sällskap
eller vår poesi
som gör mig snurrig.
Det blir inte heller bättre
när jag möter
sjutiotalets finaste mönster,
kryddat med färska curryblad.
Men i det genuina molnet
synkroniserar vi våra fingertoppar
och faller sakta i vattnets flöde
bakom den historiska muren.
Mitt emellan oss
en charmig upprepning
i det oändliga,
ett tidsrum utan sekunder
och växtens lugna takt.
Paradgatan har nu tystnat
och den heliga platsen är tom.
Men på grändens runda gatstenar
lever vår berättelse kvar.

– – – –

Napuštamo bučnu paradnu ulicu
i pišemo svoju priču
u aleji sa oblim kamenjem
i tajnim slovima.
U pozadini strmih stepenica
slavi se spas crkvenog tornja,
na svetom mjestu
od kojeg su ostale
samo konture.
Ne znam da li mi se vrti
zbog tvoje blizine
ili zbog poezije koju pišemo.
I još više mi se okreće
kad sretnem
najljepšu mustru sedamdesetih,
začinjenu lišćem svježeg karija.
Ali u tom autentičnom oblaku
sinhroniziramo vrhove prstiju
i polako padamo u tok vode
iza istorijskog zida.
Izmedju nas
zanosno ponavljanje bez kraja,
vremenski prostor bez sekundi
i lagani takt rastinja.
Paradna ulica se stišala
i sveto mjesto ispraznilo.
Od svega je ostalo
samo oblo kamenje aleje
i naša tajna priča.