6/365 2017

Nattpoesi / noćna poezija:

Flygelns dämpade toner
pyntar den klara, mjuka rösten,
medan tiden brutalt slukas
i en annorlunda hörna,
där magnetpolerna trotsar
visioner ur tidernas begynnelse.
Ute blåser hårda vindar
och piskar mina örontoppar,
när jag vandrar obemärkt i mängden
på väg att möta mitt förflutna.
Lyckan känner inga gränser
och skratten avlöser varandra
i den falska, täta grönskan
från andra sidan jordklotet.
Avståndet mellan mungiporna
rymmer en hel kärleksvärld
som i överflöde faller fritt
över smala bordets kant.
Sakta närmar jag mig platsen
till den pågående föreställningen
och skriver några rader
till den tonlösa stämman,
som i bokens slitna kanter
glatt berättar om livskapitlet
som jag aldrig läser färdigt.

– – – –

Prigušeni zvuci klavira
krase tih i jasan glas,
a vrijeme brutalno guta sekunde
u pomalo neobičnom ćošku,
iz nekih pradavnih vremena.
Vani šiba hladan vjetar
i dere mi vrhove ušiju,
dok se krećem ka svojoj prošlosti
sakriven i neopažen u gomili.
Osmijeh nema granica
i širi se bez kraja
u lažnom, gustom rastinju
s druge strane svijeta.
Izmedju uglova usta
bujice sretnih rijeći
u preteku padaju
preko ruba uskog stola.
Lagano se primićem mjestu
gdje predstava već odavno traje
i pišem par jednostavnih riječi
poznatom glasu bez tona.
Na rubu izderane knjige
dodajem zapis o životnom poglavlju
koje nikad neću završiti do kraja.

Den olympiska elden

Inom mig tände du den olympiska elden
Som för evigt kommer att brinna
Och pendla mellan mitt hjärta och min mage
Även när jag inte längre finns
Kommer elden att förbli en berättelse
Om hur vacker du är

Jag älskar dig så mycket

Jag älskar dig så mycket
Att jag låter dig vara först
Närmast som parfym
På min hals

Jag låter dig vara
Smöret i mitt bröd
Luften i mina lungor
Vattnet i min behållare

Jag låter dig skapa avtryck
När våra tankar slås ihop
I ett avskalat rum
Med stensatt golv

Jag låter dig styra mina känslor
Med mönster från fjärran film
Något som kan likna symbios
Utan motstånd

Jag tycker om att vänta
För det enda jag kan göra
Är att föreställa mig
Din närhet

För evigt inne

Din blick följer efter mig.
På insidan av kragen.
Sen första gången jag träffade dig.
Etiketten aldrig borttagen.

Ditt leende lockar mig.
Som aldrig spelade toner.
Fångar mig på sin lena yta.
Farligt nära ömma zoner.

Din beröring bär mig.
Knäpper upp vid axlars höjd.
Och dina öppna vågors djup.
Där sjalar faller fritt och tungt.

Din dallring är nära nu.
Spår av religionen på min kropp.
Vidrör låga höjder av mitt hus.
Lämnar över din önskan i rus.

Ditt namn skriver jag kursivt.
Färgar floder i våt stil.
Alstret längtar till sin skönhet.
I en sällsynt växtidyll.

Vår ande svävar ovanför oss.
Som ett nystan fullt av värme.
Där vi hittar till varandra.
Stannar vi för evigt inne.

Det är som ett slag.

Det är som ett slag. Som jämnar mig med marken. Och paralyserar rörelsen i mig. Och omkring mig. Det är som om det inte finns rätt eller fel. Bra eller dåligt. Sak samma. Om jag försöker eller inte. Det är som ett andningsuppehåll. Som håller mig utanför allt. Men innanför det som kanske kommer. Nu eller senare. Eller så får jag åka tillbaka. En dag.

Det är som om känslorna vävs ihop till en otolkbar smet. Som säger mycket och ingenting. Jag vet att de finns där. Men bryr mig inte. Det är som om jag drar åt ena hållet. Men går åt det andra. Jag neutraliserar mig själv. Och min vilja att komma någonvart. Det är som om min blick är låst. På något som finns bortåt den suddiga gråa ytan. Där himlen och havet möts. I distansen mellan tanken och verkligheten. Mellan bedövningen och smärtan. Där min kropp försöker hitta balans. Vad tål jag? Vad klarar jag av? Finns det någon gräns? Finns det någon hejd? Var finns reflexen? Intuitiva reaktionen? Magkänslan? Allt är borta. Jämnt och fint. Ett behagligt tillstånd. Med ett leende, som återspeglar frånvaro. Jag har nått dit och nu är det klart.

Det är som om min tid stannar av. Jag varken är eller ska. Existerar bara i mina uddlösa funderingar. Som roterar min sfär. Och förfinar innehållet. Det är som om jag blundar. Och tänker mig en värld. Där ingenting finns. Förutom dig, som håller mig levande. In i det sista.

Bara skalet finns kvar

Uppäten på insidan. Bara skalet finns kvar, av denna sedan länge förbrukade kropp. Uppäten på insidan. Bara tomma intet styr mig nu, i detta kärlekslösa vakuum. Jag är sedan länge bara en skugga. Äter rester som andra lämnat. Lever i mörkret, svartare än mörk materia. Jag känner mig djup. Jag känner mig bred. Jag känner mig oändlig. I mitt lidande. I min fullständigt försvunna värld. Jag känner mig viktlös och maktlös. Klar och färdig. Liggande i mitt sinne.

Uppäten på insidan. Bara skalet finns kvar, till ingen nytta. För jag har lämnat sedan länge. Det finns bara spår av mig, i saker du ser omkring dig, i dofter du andas in. Som påminner om en tid av parallella liv. Bittra kryddor. Eftersmaker som sitter för livet. Kocken står och tittar, medan jag flyter längs min flod. Klädd i svart skjorta och vit slips. Tystnaden lägger sig som ett lock, när jag passerar våra övergivna öar.

Uppäten på insidan. Bara skalet finns kvar, och hårda slag. Av jorden över mig. Och ytor som spricker, delar som blir till intet. Jag svävar över spillror av mig själv. Som en ande som precis lämnat sitt hem. Jag lägger mig bredvid dig utan att du märker det. Jag finns i vindpusten som vidrör din nacke. Jag formar mig kring dina kurvor och omger dina porer. Jag tränger i dig och finner min plats. Djupt inom dig där ingen kan hitta mig. Förutom dina tankar. Ibland, när du saknar mig.

Det finns ögonblick

Det finns ögonblick när vi ger upp. När handduken ligger på golvet, missfärgad av blod. Det finns ögonblick när tiden stannar till i vårt sinne och andetaget blir lugnt. Det finns ögonblick när själen lämnar kroppen och vattnet står still. När ögonen är slutna och doften borta. Det finns ögonblick när landet är lagom och såsen är brun. När topparna är kapade och dalarna fyllda. Ytan är jämn och formen optimal. Allt är slätt och alla är lika. Det finns ögonblick när vi försöker utan att det ger nåt. Det finns ögonblick när allting är likgiltigt, som om vi inte har något att förlora. Det finns ögonblick när allting är orörligt, som att vi aldrig åldras. Eller har funnits till. Det finns ögonblick när vi försvinner i vår längtan till att känna. När vi sakta glider mot tankens ömma kant, där vi letar efter vår förlorade värld. Eller den som aldrig kommer. Det finns ögonblick när vi trycker ihop vår kropp som nyfödda barn. När vi söker tröst och suger tummen. Det finns ögonblick när vi vågar erkänna vår svaghet och vara mänskliga. Det finns ögonblick när vi inser att vi måste stanna till och vara med, när vän vill säga adjö.

—-

There are moments when we give up. When the towel lies on the floor, discoloured with blood. There are moments when time stops in our mind and the breath becomes quiet. There are moments when the soul leaves the body and the water stands still. When the eyes are closed and the smell is away. There are moments when the tops are cut and valleys are filled. The surface is smooth and shape optimal. Everything is smooth and everyone is equal. There are moments when we are trying without achieving anything. When everything is indifferent, as if we have nothing to lose. There are moments when everything is immobile, like we never grow old. Or have existed. There are moments when we are lost in our desire to feel. As we slowly slide toward the sore edge of a thought, where we are looking for our lost world. Or for a one that never will come. There are moments when we dare to admit our weakness and be human. There are moments when we realize that we have to stop for a moment, when a friend wants to say goodbye.

Utställning, konstnärskap och känslor

Fusion

Where do I start and where do I stop? Seemingly, there is no beginning and no end, of these rows that reflect my soul. Of this surface that shows my passion. I try to take you into my world where the smells are mixed in the air around you, where the flavours relieve each other on different parts of your tongue, where the heat penetrates into the heart.

Maybe you’re next to me, maybe you sit in a chair and wait patiently for your turn. A glass in your hand, searing spice in my. Lipstick on edge, mustache opposite you. And a smile, filled with joy that feels deep in your stomach. Anticipation spreads in the air and reaches my senses, my endless ambition to mix. And do the things I usually do, but still like to surprise with something new. A new dimension to that already proven. I let myself be seduced by the unknown and the expectant within you. Perhaps you are a supplement that will lift my world, carry me to a new place of thriving greenery, flowing rivers and hard edges. Of a cutting board, with grated garlic on. I want to rub it in the paper you are looking at, so you can smell it. So you can come into my world and let yourself be seduced by this fusion that will soon come to a place near you.

Utställning, Edin Tucalija 2015

Varmt välkomna till utställningen!

Kulturhotellet, Södergatan 24, Helsingborg.

14-27 november.

http://kulturhotellet.nu/events/

Vänliga hälsningar,

Edin