Människor trängs längs den smala vägen och vandrar i klungan mot den eviga platsen i vitt. Människor pratar tyst och minns. Människor berömmer, skyller på, gräver under och blickar framåt. De sammanfattar allt. Vattenkvalitet. Lutning. Grannens staket. Spruckna plattor nyligen lagda i stadens centrum. Jag betraktar dem. Jag står gömd i massan. Jag ligger bredvid, jag flyger ovanför, jag dyker under. Jag fäster en bit jord. Jag tvättar händerna. Jag önskar, att jag är där. Jag önskar, att du finns här lite till, att regnet klättrar upp till himlen igen, att skvätt från nykokt plommonmarmelad åter samlar sig i den stora grytan. Jag önskar att jorden snurrar baklänges och jag får se dig igen från den branta vägen. Jag önskar att kvällssolen belyser ditt skuggiga sovrumsfönster i det bruna stenhuset med svarta linjer på. Jag önskar att återgå till ett ögonblick där det nedsläppta håret flätar sig igen, där smaken lämnar mina läppar och åter fäster sig på den varma, droppande vätskan. Jag önskar att återgå till ett ögonblick där mina ögonfransar och ögonbryn växer ut på nytt. Jag önskar att återgå till ett ögonblick där ingenting ännu börjat.
Farväl kära vän.
Edin 
Kommentera