Det är så jag minns dig

Jag går tills regnet

löser upp min väg,

bortåt där höjden

övergår till bredden.

Jag går tills trädet

tappar all sin blom,

nere i dalens rot

där plantorna

en gång börjat gro.

Jag går tills kroppen

inte längre förmår

och kläderna faller

från darrande händer.

Sen stannar jag,

på den branta platsen

där nässlorna börjar

kittla mina fötter.

Därifrån

kan jag se

ditt hus.

Ljuset är

fortfarande tänt

i ditt fönster

som vetter mot floden.

Det är så

jag minns dig.

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: