Jag ville ge dig allt

Jag ville ge dig allt,

allt som hjärtat kunde säga.

Men du ville bli

en fallande stjärna

på en himmel

som jag inte kunde se.

Och nu när jag sitter ensam

på den stensatta verandan,

omgiven av den isolerade tiden,

är jag inte heller ledsen.

Det är så jag minns dig

Jag går tills regnet

löser upp min väg,

bortåt där höjden

övergår till bredden.

Jag går tills trädet

tappar all sin blom,

nere i dalens rot

där plantorna

en gång börjat gro.

Jag går tills kroppen

inte längre förmår

och kläderna faller

från darrande händer.

Sen stannar jag,

på den branta platsen

där nässlorna börjar

kittla mina fötter.

Därifrån

kan jag se

ditt hus.

Ljuset är

fortfarande tänt

i ditt fönster

som vetter mot floden.

Det är så

jag minns dig.

För mig har tiden stannat

För mig har tiden stannat.
Äpplen är alltid lika mogna
och du fyller år varje dag.
Jag sitter gömd
vid grannens oljiga uppfart,
medan röken i dalen
följer floden norrut.
Jag minns
att det är nu om en vecka
som du äter jordgubbar
på den steniga badplatsen
i grannstaden,
att det är nu om en vecka
som paprikan doftar
i ditt mörka kök
och ditt fuktiga hår vävs in
mellan mina fingrar.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑