Jag ville ge dig allt,
allt som hjärtat kunde säga.
Men du ville bli
en fallande stjärna
på en himmel
som jag inte kunde se.
Och nu när jag sitter ensam
på den stensatta verandan,
omgiven av den isolerade tiden,
är jag inte heller ledsen.
Det är så jag minns dig
Jag går tills regnet
löser upp min väg,
bortåt där höjden
övergår till bredden.
Jag går tills trädet
tappar all sin blom,
nere i dalens rot
där plantorna
en gång börjat gro.
Jag går tills kroppen
inte längre förmår
och kläderna faller
från darrande händer.
Sen stannar jag,
på den branta platsen
där nässlorna börjar
kittla mina fötter.
Därifrån
kan jag se
ditt hus.
Ljuset är
fortfarande tänt
i ditt fönster
som vetter mot floden.
Det är så
jag minns dig.
För mig har tiden stannat
För mig har tiden stannat.
Äpplen är alltid lika mogna
och du fyller år varje dag.
Jag sitter gömd
vid grannens oljiga uppfart,
medan röken i dalen
följer floden norrut.
Jag minns
att det är nu om en vecka
som du äter jordgubbar
på den steniga badplatsen
i grannstaden,
att det är nu om en vecka
som paprikan doftar
i ditt mörka kök
och ditt fuktiga hår vävs in
mellan mina fingrar.
Edin 