Ett blankt blad tittar framåt. Ljust, oskyldigt, förväntansfullt. Tomt. Det blinkar till mig, flörtar som en oupptäckt kärlek, en nödvändig förutsättning för att komma någonvart. Vi tittar framåt och vänder oss bakåt, vi hämtar påbörjade stigar täckta med grus, branta berg och fria fall. Vi skänker oss själva till varandra och lägger ett nytt lager, en ny hud, en ny ren luft. Och med dem fyller vi ett framtida tomrum.
Jag föddes 16 juli 1973 i Jajce, före detta Jugoslavien. Min mamma sa att mina ögon var så stora, blåa och läskiga, så hon knappt vågade titta på mig. Hon sa också att jag var luden redan då. Håret är än idag min största karaktärsegenskap, min utmärkningsform som jag ovillkorligt måste acceptera för att vara mig själv. Och för att inte tappa mig själv på vägen. Men som tur var fanns det annat än hår som formade denna karaktär. När jag gick i skolan brukade jag lyssna på ett radioprogram som hette Den hysteriska måndagen. Måndagar var alltid långa och sega, med massa lektioner och få måltider. Utmattning var kolossal för en finnig tonåring under en sådan dag, så programmet var en själslig återhämtning. Oftast handlade det om vardagliga saker som hände i Sarajevo, till exempel om människor som körde fort och hetsigt, om deras samtal vid rött ljus medan bilarna var avstängda i väntan på grönt – inte för miljöns skull utan för att spara bränsle. Huvudstaden var för mig en gigantisk metropol. Där kunde jag beställa stora portioner ćevapi, typ färsjärpar med ångat bröd och lite gul lök vid sidan om. Och allt som hände där var spännande och fascinerande. Vägarna var på vissa ställen trefiliga och du kunde sicksacka dig fram. Till skillnad från smala, gropiga gator i min hemstad där ungarna oftast ockuperade hela bredden och spelade lilla fotbollen. Det innebar små mål, oftast markerade med två större stenar mitt på vägen. Höjden var godtycklig, bredden något tydligare: kompisar med små fötter mätte fem till sex fotlängder. Så brett blev målet. Det var lätt att spela, för bollen fick studsa mot trottoarkanten tillbaka till en och du kände dig som en stor talang när du rundade motståndaren. Men det var annat än de stora kurviga motorvägarna genom Sarajevo, en pulsåder genom en levande organism. En sådan åktur kunde fylla en med glädjekänslor i månader efteråt. Jag hade släkt i Sarajevo. Min moster gifte sig där en gång. Fick två pojkar. Skiljde sig. Gifte om sig. Fick en flicka. De äldre pojkarna var flertal år äldre än mig och brukade ta mig ut och visa klubbarna och nattlivet. Jag var ung och nyfiken, följde med och försökte få skägget att växa ännu snabbare för att framstå mognare. På mig hade jag byxor med fickorna i njurhöjden. Uteserveringarna var överbefolkade, borden fulla av klingande glas och flaskor. Servitörerna fick inte hämta dem, för det var ett sätt att visa de andra gängen att vi kunde dricka en hel del.
Gamla stans gator med kullersten. Stora hus med spännande detaljer. Basarer fyllda med smycken från Mellanöstern. Jag blickar på det tomma bladet och väntar troget på att dimman reser sig. Jag förbereder mig för ett möte mellan basaren och Parisavtalet. På min resa följer en kär vän.
– – – –
Čist list gleda naprijed. Svijetao, nevin, pun očekivanja. Prazan. Namiguje mi, flirta kao neotkrivena ljubav, kao neophodan preduslov da se negdje stigne. Gledamo naprijed, okrećemo se nazad, pronalazimo načete puteve prekrivene šljunkom, strma brda i slobodne padove. Podarujemo se jedni drugima i pravimo novi sloj, novu kožu, novi čist zrak. I njima punimo prazninu budućnosti.
Rodjen sam 16. juna 1973 u Jajcu, bivšoj Jugoslaviji. Mama zna nekad reći da sam imao velike plave oči kad sam se rodio, tako strašne da me se bojala pogledati. Kaže isto da sam bio čupav vec tad. Dlaka je i danas moja najveća karakterna osobina, forma kojom se ističem i koju bezuvijetno moram prihvatiti da bih bio što jesam. I da se ne izgubim na putu. Ali srećom postojale su i druge stvari osim dlake što su formirale ovaj karakter. Kad sam išao u skolu imao sam običaj slušati program Histerični ponedeljak na Radio Sarajevu. Ponedeljci su uvijek bili dugi i zilavi, sa puno lekcija a malo obroka. Iscrpljenost na kraju dana je bila kolosalna za jednog tinejdžera osutog lica, tako da je program na radiju bio duševno oporavljanje. Obično se pričalo o svakodnevnim stvarima u Sarajevu, o ljudima sto se guraju i voze brzo, o njihovim diskusijama na crvenom svjetlu dok čekaju zeleno sa ugašenim autima – ne zato što misle ekološki nego što štede gorivo. Glavni grad je za mene bio ogromna metropola. Tamo sam mogao naručiti veliku porciju sa mnoštvom ćevapa, a ne samo deset. Putevi su bili sa tri trake i moglo se probijati na cikcak. Za razliku od uskih ulica u mom rodnom gradu gdje djeca često okupiraju širinu puta i igraju mali nogomet. Golovi su bili mali, najčešće označeni sa dva veća kamena na sred puta. Visina je bila proizvoljna, širina malo jasnija: onaj s najmanjim stopama izmjeri pet-šest dužina i to je to. Bilo je lako igrati, odbiješ od trotoar, izdriblaš jednog i već si talenat. Igra gotova. Ali drugo je kad se voziš krivnama Sarajeva, to te ispuni radošću mjesecima. Imao sam dosta roda u Sarajevu. Tamo se tetka udala. Rodila dva sina. Razvela se. Opet se udala. Rodila kćerku. Njeni sinovi su bili stariji od mene i ponekad su me znali izvesti da upoznam malo noćni zivot. Ja sam bio onako mlad i znatiželjan, slijedio ih i pokušavao se isticati gustom bradom. Bašte su bile pune svijeta, čaše i flaše ponosno zauzimale stolnjake, a hlače su krasili džepovi u visini bubrega. Smijeh je punio zrak.
Kocke starog grada. Fasade sa interesantnim detaljima. Bazari puni nakita s Bliskog istoka. Gledam prazan list na zidu i vjerno čekam da se magla digne. Polako se evo pripremam. Na susret bazara i pariškog ugovora. Na putovanju me prati drag prijatelj.
Edin 
Kommentera