juli 2017 – Edin

Ibland kommer de
för att hämta mig
till den mörka hallen
täckt med marmor.
På mig skinn, svart,
i munnen äcklig smak
av påtvingad rätt.
Alla vänder sig mot mig.
Jag ser dem stå framför,
följer dem med blicken
och räknar.
Samlar resterna.

Någonstans i närheten
känner jag nattens hetta.
Den rånar mig
på ett livsdecennium,
kanske mer.
Den rotar sig i mig
som ett osynligt ärr.
Och på det samlas sakta
ett trubbigt förflutet.

– – – –

Ponekad dodju
da me odvedu
u tamni hol
popločan mramorom.
Na meni koža, crna,
u ustima odvratan ukus
primoranog jela.
Svi se okreću.
Vidim ih ispred sebe,
pratim pogledom
i računam.
Sabiram ostatke.

Negdje u blizini
osjećam vrelinu noći.
Krade mi deceniju života,
možda i više,
usadjuje se
kao nevidljiv ožiljak.
Po njemu se lagano skuplja
otupljena prošlost.

Jag tar ett steg åt sidan
och på ett utsökt språk
berättar om en evig sol,
torkad länge i min själs djup.
Du öppnar ditt fönster,
som ett lyssnande öra,
och låter mig skriva rikligt
över hela din rygg.
Jag följer siluetten
som påminner
om en vit gardin
med flammande låga bakom.
Jag sträcker ut mina händer
och bränner mig

på solnedgången.

– – – –

Pomjeram se
jedan korak ustranu
i na ukusnom jeziku
pričam o vječnom suncu,
dugo sušenom
u dubini moje duše.
Otvaraš svoj prozor,
kao uho što sluša,
i puštaš me da pišem
bogato po tvojim ledjima.
Pratim siluetu
koja me potsjeća
na bijelu storu
sa skrivenim plamenom u sebi.
Pružam ruke
i gorim

u zalasku sunca.