148/365 2017

I mitt skåp
hänger en gammal rock
som ett årtal
genom hjärtat.
Ibland tar jag den på mig
och mellan raderna

dansar jag med dig

på det självlysande pappret.
Jag stödjer mig mot dig
trots att jag vet
att du bara existerar

i mitt skrivna ord,

trots att jag vet
att jag bara väcker dig
med min pennas tunna spets.
Jag låter mitt avtryck
beröra dig
såsom solen

belyser månen,

jag ser alltid
bara en sida
av dig.

– – – –

U mom ormaru
visi stari kaput
kao posebna godina
zabodena u moje srce.
Ponekad ga obučem,
i izmedju redova

plešem s tobom

na svjetlosnom papiru.
Oslanjam se na tebe
mada znam
da samo postojiš

u mojoj napisanoj riječi,

mada znam
da te samo budim

tankim vrhom svoje olovke.

Dopuštam svom otisku
da te dotakne
kao što sunce

osvjetljava mjesec

uvijek vidim
samo jednu stranu
tebe.

– – – –

In my closet
an old rock hangs
as a special year
through the heart.
Sometimes I take it on me,
and between the lines

I dance with you

on the luminous paper.
I lean myself to you,
even though I know
that you only exist

in my written words,

even though I know
that I only wake you up
with my pen’s thin tip.
I let my impression
affects you
just like the sun

highlights the moon,

I always see
only one side
of you.

148

146/365 2017

Jag gnider i mig
den skyddande örtens doft,
jag spärrar in
hudbeläggningen
ett kvartssekel lång,
jag returnerar tiden
till den hårda smaken
och den hemliga karaktärens
djupa skatt.
Inuti är vi ensamma,
bokstäverna överlappar varandra.
Nästan.
Jag trivs med din grönska,
med dig behöver jag inte försvara
mina tecken.
Med dig
finns ingen uppfattning
om mig.
Ibland är vi
en synonym,
och ibland
en motsats.

– – – –

Utrljavam u sebe
miris trava koje štite,
zaključavam slojeve kože
četvrtinu vijeka duge,
okrećem vrijeme
ka tvrdom osjećaju
i tajnom karakteru
sa skrivenim blagom.
Unutra smo sami,
slova se poklapaju
skoro u potpunosti.
Uživam u tvom zelenilu,
s tobom ne moram da branim
svoje znakove.
S tobom nema mišljenja
o meni.
Ponekad smo
sinonim,
a ponekad
suprotnost.

– – – –

I rub in me
the scent of
the protective herb,
I lock
the skin coatings
a quarter of a century long,
I return the time
to the secret character’s
deep treasure.
Inside, we are alone,
our letters overlap.
Almost.
I enjoy your greenery,
with you I don’t need
to defend my signs.
With you
there is no opinion
about me.
Sometimes we are
a synonym,
and sometimes
a contrast.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑