If you answer at least one of my thousand calls you will realize that I am a reasonable person.

58/365 2017

Jag skulle kunna vara allt
Din godmorgon och godnatt
Sången att sjunga
Skon att dansa i
 
Jag skulle kunna vara lugnet
Kamomillblomma till ditt vatten
Ro att kunna sova
Njure att kunna leva
 
Jag skulle kunna vara nära
Lavendel i din garderob
Sötma till din valnöt
Längtan på dina läppar
 
Jag skulle kunna vara glädje
Smycke vid ditt öra
Viska vackra ord
Kittla dig om nacken
 
Jag skulle kunna vara bredvid
När du demonstrerar din styrka
Över hela världen
Och bakom din kudde
 
Jag skulle kunna paddla till ditt hem
Genom dina kapillärer
Parkera på din pupill
Bada i din grönska
 
Jag skulle kunna vandra med dig
På ett stenlagt torg
Kryddat med doften av ramadan
När andetaget vilar bakom fasaden
 
Jag skulle kunna vara allt
Förutom den du önskar
 
– – – –
 
Mogao bih biti sve
Tvoje dobro jutro i laku noć
Pjesma što je pjevaš
Cipela u kojoj plešeš
 
Mogao bih biti mir
Kamilica u tvojoj vodi
Odmor pa da spavaš
Bubreg pa da ziviš
 
Mogao bih biti blizu
Lavanda u tvom ormaru
Slatko u tvom orahu
Sevdah na tvojim usnama
 
Mogao bih biti radost
Nakit kraj tvog uha
Šaptati ti lijepe riječi
Golicati te po vratu
 
Mogao bih biti pored
Kad demonstriraš svoju snagu
Širom cijelog svijeta
Iza svoga jastuka
 
Mogao bih veslati tvom domu
Kroz tvoje kapilare
Parkirati na tvojoj zjenici
Plivati u tvom zelenilu
 
Mogao bih hodati s tobom
Po popločanom trgu
Začinjenim mirisom ramazana
Dok se uzdah odmara s druge strane zida
 
Mogao bih biti sve
Osim onog kojeg zeliš

– – – –

Välkommen att besöka min utställning ”Nattpoesi” på Galleri Lohme i Malmö.

Vill du träffa mig på galleriet? Skicka gärna ett meddelande, så bokar vi en tid.

Bästa hälsningar, Edin

56/365 2017

Du brukar säga
att det bara är jag
som inbillar mig
det vackra i dig,
att det inte är din gröna
som får mig att glömma
alla andra färger.

– – – –

Obično kažeš
da sam to samo ja
što sebi umišlja
sve lijepo u tebi,
da to nije tvoja zelena
zbog koje zaboravljam
sve druge boje.

55/365 2017

Ibland blir det inte bättre.

53/365 2017

Inom kort åker jag.
Det kommer att bli ett lättsamt farväl.
Rutorna ovanför mig
påminner om Budapest.
Om väntetider.
Om ensamhetens vågor.
Om baklavans översta lager.
Spröd är känslan
av din varma hands avtryck,
någonstans på min yta.
Den försvinner säkert snart
och kvar blir bara doften,
prydligt lagrad i min resväska
över decennier.
Inom kort är jag borta,
till skillnad från tomheten
bakom mina revben.
En tiggare sitter kvar,
skräckslagen av donationens storlek.
Vi kommer kanske att mötas snart
när ingenting finns kvar,
och vågen sakta dör ut
i himlens kalla återspegling.

—-

Uskoro odlazim.
Biće to jedno lako dovidjenja.
Kvadrati iznad mene
potsjećaju me na Budimpeštu.
Na vremena čekanja.
Na talase samoće.
Gornji sloj baklave.
Krhak je osjećaj
dodira tvoje tople ruke,
negdje na mojoj površini.
Sigurno će nestati uskoro
i ostaće samo miris,
decenijama uredno složen
u mom inače praznom koferu.
Uskoro ni mene više neće biti,
za razliku od praznine
iza ovih rebara.
Prosjak i dalje sjedi,
šokiran veličinom donacije.
Možda se uskoro i sretnemo
kad ništa drugo ne ostane,
i talasi lagano utonu
u hladnoj refleksiji neba.

—-

Shortly I will leave.
It will be an easy farewell.
The squares above me
remind me of Budapest.
Of waiting times.
Loneliness waves.
Baklavas top layer.
Brittle is the feeling
of your warm hand imprint,
somewhere on my surface.
It will surely disappear soon
leaving only the fragrance,
neatly stored in my suitcase
over the decades.
Shortly I will leave,
unlike the emptiness
behind my ribs.
A beggar remains sitting,
terrified by the size of the donation.
We may meet soon
when nothing’s left,
and the wave slowly dies
in the cold reflection of heaven.

51/365 2017

En dag när alla ser mig
samlar jag mitt moln mot omvärlden
och tänder ett ljus i mitt fönster,
ett ljus som påminner
om din vågiga, flammande låga,
och ersätter solen
när timmen blir mörk.
En dag när alla ser mig,
tyst i mitt öra viskar du en hemlighet
lätt som ett fallande blad,
tung som en sten
utsprängd från din fyrarummare.
I dina ögon ser jag att du lider,
jag ser en blodslinje
nära att brista.
En dag när alla ser mig
tankar jag över all min kärlek till dig
i den korta omfamningen,
jag tankar över all min tro
och ger dig styrka på vägen,
taklökar i dina sprickor.
Jag är långt ifrån verkligheten,
en evighet emellan.
Den tjocka luften delar mig
från den döda naturen som hänger.
Du säger att det är slump.
Men jag vill gärna tro
att dina läppar åtrår mig i det tysta,
att de översätter
min dårskap till beröring,
stickande som halmen under våra kroppar.
Jag vill gärna tro att du längtar
att bli berusad av det annorlunda,
att flyga med mina fjärilar
tätt bakom din mjuka hand.
En dag när alla ser mig.

—-

One day when everyone sees me
I collect my cloud against the world
and light a candle in my window,
a candle that reminds me
of your wavy, blazing flame,
the one that replaces the sun
when the hour gets dark.
One day when everyone sees me,
you whisper a secret quietly in my ear
easy as falling leaves,
heavy as a stone
blasted from your four-room flat.
In your eyes, I see that you suffer,
I see a bloodline close to rupture.
One day when everyone sees me,
I give all my love to you
in that short embrace,
I give all my faith and strength to you,
houseleeks in your cracks.
I’m far from reality,
an eternity between.
The thick air separate me
from the dead nature around.
You say it’s a coincidence.
But I like to think
that your lips desire me in silence,
translate my foolishness to touches,
stinging like the straw under our bodies.
I like to think that you yearn
to become intoxicated
by the different inside of me,
to fly with my butterflies
closely behind your soft hand.
One day when everyone sees me.

50/365 2017

Nothing else but this image suits this day. Thank you Antony Micallef for letting us share it.