Den här texten är varken den första eller den sista jag skriver.

Orden har även tidigare bevittnat mitt inre tillstånd. Pappret följer mina tankar nu också, även om jag ibland sneglar på mer modern, len och glänsande yta som klart reflekterar mina feta fingrar. Och ännu en gång börjar jag skriva utan mål och syfte, bara spontant – allt som finns i mina tankar återspeglas troget i dessa ord. Och mycket är det som återspeglas och retas med mig, allt det som jag under många år hållit på distans, lagom borta så att det inte besvärar mig och slösar min energi i onödan. Jag var säker att det en dag skulle förändras och försvinna, att tiden skulle besegra det och göra det till en del av mitt förflutna. Men jag tänkte fel. Det har överlevt och det har växt i både storlek och styrka, och det förföljer mig dagligen. Det tränger sig fram, både när det behövs och när det inte behövs, det räknar mina tuggor, förföljer mig när jag går, som en blick av någon som jag inte märker men jag vet att jag är betraktad på distans, lagom ifrån min sneda axel. Det finns i varje andetag och tar sakta över. Jag förlorar min styrka och min karaktär, blir svag framför ögonen på alla omkring mig. Alla är vittnen och alla glor på mig. Och ju mer de glor desto svagare blir jag, eftersom jag inte klarar av att säga emot det massiva trycket som är motsatsen till allt jag vill och allt som jag tycker är rätt. Och jag vill inte att någon ska se mig så här svag. För just nu är jag svag, obeskrivligt svag. Och jag vill inte att någon räcker ut sin hand för jag har inte ork att skaka hand, inte på ett respektfullt sätt. För det de erbjuder är starkt, och om jag inte är i tillstånd att svara lika starkt och med samma inlevelse, är det lika bra att jag inte tar emot denna handling från hjärtat. Jag vill inte att någon letar efter mig heller, för jag vill inte bli hittad. Tills allting är över, tills allting lämnar mig, all denna kamp som bryter mig och alla dessa försvagade tankar som knappast står för något. Jag är fullständigt oklar, obekant även för mig själv och säkert ännu mer för någon annan som inte ser inuti mig. Inuti detta skinn, stelt och sprött, nästan innehållslöst. Trots att jag är full av allt, full av lust, vilja och längtan. Men ändå har jag svårt att hitta rätt, varken framåt eller bakåt. Jag hänger bara, är värdelös och genomskinlig, nästan osynlig. Jag är mörk i min natt, ljus i min dag, djup i min blick som aldrig ser någon annan i ögonen. Inte heller sig själv, så att jag åtminstone erkänner vad jag vill. Vad jag känner. Om jag känner något. Så att jag kan ta ett steg eller två, att jag är på väg om inget annat, oavsett om det är rätt eller fel. Allt är bättre än att jag ruttnar i mina destruktiva tankar. Tankar som gör att jag känner mig inlagd i en burk där jag förstärker min egen ensamhet och isolerar mig från allt annat. Låt någon krossa mig, spilla mig över världen. Så att jag är överallt och ingenstans, med alla och ingen, att jag finns och samtidigt inte finns. Allt är bättre än denna stiltje, som trotsar både mig och tiden. Och ändå är dessa tankar märkliga. Djupa eller grunda, i sällskap eller ensamma, oavsett hur andra ser på dem, och oavsett om jag blommar eller vissnar, så är de mina och i dem finner jag mig själv. I dem känner jag igen en ung man, dold bakom alla lager av avstånd. Jag ser ett bekant ansikte sakta komma tillbaka, men vägen är lång tills det är här igen. Om det någonsin hinner fram. Vägen är lika lång som hela resan som delat honom från helheten, från speglarna där han känner igen sig själv och andra, utbyter några bekanta ord, är delen i det gemensamma blodomloppet, är delen i symbiosen som ger betydelsen till både kropp och själ. Vägen är lång, men det går att vandra längs den. Jag vet att det går. Jag vet att det finns sommar och sol och evig glöd, alltid mogen frukt, sura och söta äpplen, sallad som man gör spontant av allt som finns till hands. Jag vet eftersom det drar i mig, jag ser den eviga glöden. Och när den frågar mig ”vad det är som är speciellt med mig”, tänker jag på ögonen och håret och värmen. Jag tänker på mig själv också. Och när jag slår ihop det är jag helt utom mig själv. När jag sitter bredvid är jag borta i floder av den instängda lusten, allt i mig gror som dessa ord ur den indränkta tanken. Som vattnet ur den gamla fontänen, belägen strax intill moskén tillägnad en kvinna.