I varje andetag


Jag lämnar gröna toppar
Jag lämnar strömmar som drar
Jag lämnar murar som binder
Med smärtan som rinner
Genom mina ådror

Jag lämnar Osman med körsbären
Jag lämnar Mumin med hembränt
Jag lämnar Velid med aftershave
Jag lämnar Mensur med leende
Och minnen från handbollsplanen

Jag lämnar också min själ
På en hemlig plats
Och hoppas att vi möts igen
I en virvel av människor
Med porlande vatten under

Jag reser från mig till dig
Till den närmaste platsen
Söder om mitt hjärta
Men resan är lång
Från mitt hjärta till ditt

Jag reser också med hopp
Om att en dag komma fram
Och bjuda dig på fina berättelser
Från en plats med gardin av vatten
Med stränder av sandsten

Och kärlek i varje andetag

——————–

Ostavljam zelena brda
Ostavljam struje koje nose
Ostavljam zidove koji vežu
Sa bolom koji teče
Kroz vene moje

Ostavljam Osmana s hašlamama
Ostavljam Mumina s jezerskom rakijom
Ostavljam Velida s kolonjskom
Ostavljam Mensura s osmjehom
I sjećanjima sa rukometnog igrališta

Ostavljam isto svoju dušu
Na tajnom mjestu
I nadam se da ćemo se opet sresti
U klupku ljudi
Sa šumećom vodom ispod

Putujem od sebe do tebe
Do najbližeg mjesta
Južno od mog srca
Ali putovanje je dugo
Od mog srca do tvog

Putujem takodje s nadom
Da ću jednog dana doći
I častiti te lijepim pričama
Iz jednog mjesta sa storama od vode
Sa plažama od sedre

Sa ljubavlju u svakom uzdahu

Sarajevo

En tjugoåring gjorde ett besök
I djupet av mitt hjärta
Smälte in som en sockerbit
I mitt mörka kaffe
Som jag skulle vilja smaka
Med spetsen av min tunga
Men jag väljer det andra
Med smak av det bittra
För det är jag van vid nu
Och det gör inget
För jag vet att vännen tar med sig
Andra söta saker från världen runt
Som vi får smaka tillsammans
I små orter med stort hjärta

Jajce

Vi stod på kanten till den branta sluttningen, lite osäkra om vi skulle våga ta steget ner. Du var spänd och jag var rädd. De få sekunderna kändes som en utdragen resa genom mitt psyke. Där min annars modiga själ sattes på första provet. Pulsen steg när vi bestämde oss att öppna dörren till livets kortaste historia.

Än idag minns jag den dagen. Inget kunde ta bort spänningen i våra kroppar. Det var första gången som vi kom så nära den massiva vattenmängden. Kraften var så stor att vi för en stund försvann i strömmens intensiva drag och vaknade i en värld av okänd grönska, förförisk och exotisk som din beröring. Kontrastrik som ditt svarta hår över din bleka hy. Blöt som vattendroppar i en vietnamesisk film, när solen står som högst.

Ur mitt huvud växte blad. De pressades ut av en röd våg som tog över min kropp och förvandlade den till en bädd av mjuka löv. Där du låg och pratade om stolthet, om människor som hade flytt. Men också om nära som hade lämnat. Om tomheten som fanns bakom fallet, som såg ut som en ljusblå ridå av vatten. Du pratade om tider av delade världar, om brutna relationer som inte längre gick att återställa. Relationer som höll oss vakna i en värld av oberäkneliga ansikten.

Jag kom inte ihåg hur länge vi höll oss isolerade från resten av den förfallna världen. Men vi insåg att värmen hade försvunnit när den ljusa ridån förvandlades till en vandringsled över berget. Där tusentals lämnade sina fotavtryck före oss. Det var mörkt så vi lyssnade noga. Groparna var ett tecken på att någon tog samma väg. Annars visste vi inte. Om de oberäkneliga skulle visa sin rätta sida. Och där i ett ingenmansland klipptes bandet till vår värld. Där det en gång fanns möjlighet att aldrig ta vägen ner. Från den branta sluttningen.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑