Ibland undrar jag

Ibland undrar jag. Om det är kärlek som driver mig. Till en avlägsen plats. Där vattnen flödar och skogarna växer.
Ibland undrar jag. Om frukten är fortfarande söt. Om hundarna skäller. Och myrorna klättrar, längs den vita fasaden.
Ibland undrar jag. Om allt som väntar på mig. Ståtliga borgar och tjocka murar. Rinnande sjöar och höga fall. Karavaner som drar.
Ibland undrar jag. Om eleganta portar. Som jag promenerade igenom. På min väg förbi floden. Sen in om.
Ibland undrar jag. Om den finns kvar. Doften som förförde mig. På en plats där jag fann. En oas som sökte mig.
Ibland undrar jag. Om allt som jag missar. Sekunder som tickar. Människor som åldras. I en värld där inget ändras.
Ibland undrar jag. Om deras röster kommer att höras. Om deras händer kommer att pressas mot mina. Om värmen finns kvar i dina. När vi vidrör varandra.
Ibland undrar jag. Hur det kommer att bli. En dag när jag dyker upp. Gammal och grå. Kommer jag kunna stå? Plocka plommon blå?
Ibland undrar jag. Om jag nånsin kommer upp. På den gamla vinden. Där minnena finns. Av en lycklig tid. Och ingen strid.
Ibland undrar jag. Om gamla vänner. Solen som bränner. Om glasen som klingar. Skratten som tvingar. En runda till.
Ibland undrar jag. Om platsen djupt i mig. Men långt härifrån. Om jag fortfarande är. En därifrån.
Ibland undrar jag. Bara.
https://www.facebook.com/media/set/?set=a.379147831919.163067.317683101919&type=3

Det är som ett slag.

Det är som ett slag

Det är som ett slag. Som jämnar mig med marken. Och paralyserar rörelsen i mig. Och omkring mig. Det är som om det inte finns rätt eller fel. Bra eller dåligt. Sak samma. Om jag försöker eller inte. Det är som ett andningsuppehåll. Som håller mig utanför allt. Men innanför det som kanske kommer. Nu eller senare. Eller så får jag åka tillbaka. En dag.

Det är som om känslorna vävs ihop till en otolkbar smet. Som säger mycket och ingenting. Jag vet att de finns där. Men bryr mig inte. Det är som om jag drar åt ena hållet. Men går åt det andra. Jag neutraliserar mig själv. Och min vilja att komma någonvart. Det är som om min blick är låst. På något som finns bortåt den suddiga gråa ytan. Där himlen och havet möts. I distansen mellan tanken och verkligheten. Mellan bedövningen och smärtan. Där min kropp försöker hitta balans. Vad tål jag? Vad klarar jag av? Finns det någon gräns? Finns det någon hejd? Var finns reflexen? Intuitiva reaktionen? Magkänslan? Allt är borta. Jämnt och fint. Ett behagligt tillstånd. Med ett leende, som återspeglar frånvaro. Jag har nått dit och nu är det klart.

Det är som om min tid stannar av. Jag varken är eller ska. Existerar bara i mina uddlösa funderingar. Som roterar min sfär. Och förfinar innehållet. Det är som om jag blundar. Och tänker mig en värld. Där ingenting finns. Förutom dig, som håller mig levande. In i det sista.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑