Bara skalet finns kvar

Uppäten på insidan. Bara skalet finns kvar, av denna sedan länge förbrukade kropp. Uppäten på insidan. Bara tomma intet styr mig nu, i detta kärlekslösa vakuum. Jag är sedan länge bara en skugga. Äter rester som andra lämnat. Lever i mörkret, svartare än mörk materia. Jag känner mig djup. Jag känner mig bred. Jag känner mig oändlig. I mitt lidande. I min fullständigt försvunna värld. Jag känner mig viktlös och maktlös. Klar och färdig. Liggande i mitt sinne.

Uppäten på insidan. Bara skalet finns kvar, till ingen nytta. För jag har lämnat sedan länge. Det finns bara spår av mig, i saker du ser omkring dig, i dofter du andas in. Som påminner om en tid av parallella liv. Bittra kryddor. Eftersmaker som sitter för livet. Kocken står och tittar, medan jag flyter längs min flod. Klädd i svart skjorta och vit slips. Tystnaden lägger sig som ett lock, när jag passerar våra övergivna öar.

Uppäten på insidan. Bara skalet finns kvar, och hårda slag. Av jorden över mig. Och ytor som spricker, delar som blir till intet. Jag svävar över spillror av mig själv. Som en ande som precis lämnat sitt hem. Jag lägger mig bredvid dig utan att du märker det. Jag finns i vindpusten som vidrör din nacke. Jag formar mig kring dina kurvor och omger dina porer. Jag tränger i dig och finner min plats. Djupt inom dig där ingen kan hitta mig. Förutom dina tankar. Ibland, när du saknar mig.

Det finns ögonblick

Det finns ögonblick när vi ger upp. När handduken ligger på golvet, missfärgad av blod. Det finns ögonblick när tiden stannar till i vårt sinne och andetaget blir lugnt. Det finns ögonblick när själen lämnar kroppen och vattnet står still. När ögonen är slutna och doften borta. Det finns ögonblick när landet är lagom och såsen är brun. När topparna är kapade och dalarna fyllda. Ytan är jämn och formen optimal. Allt är slätt och alla är lika. Det finns ögonblick när vi försöker utan att det ger nåt. Det finns ögonblick när allting är likgiltigt, som om vi inte har något att förlora. Det finns ögonblick när allting är orörligt, som att vi aldrig åldras. Eller har funnits till. Det finns ögonblick när vi försvinner i vår längtan till att känna. När vi sakta glider mot tankens ömma kant, där vi letar efter vår förlorade värld. Eller den som aldrig kommer. Det finns ögonblick när vi trycker ihop vår kropp som nyfödda barn. När vi söker tröst och suger tummen. Det finns ögonblick när vi vågar erkänna vår svaghet och vara mänskliga. Det finns ögonblick när vi inser att vi måste stanna till och vara med, när vän vill säga adjö.

—-

There are moments when we give up. When the towel lies on the floor, discoloured with blood. There are moments when time stops in our mind and the breath becomes quiet. There are moments when the soul leaves the body and the water stands still. When the eyes are closed and the smell is away. There are moments when the tops are cut and valleys are filled. The surface is smooth and shape optimal. Everything is smooth and everyone is equal. There are moments when we are trying without achieving anything. When everything is indifferent, as if we have nothing to lose. There are moments when everything is immobile, like we never grow old. Or have existed. There are moments when we are lost in our desire to feel. As we slowly slide toward the sore edge of a thought, where we are looking for our lost world. Or for a one that never will come. There are moments when we dare to admit our weakness and be human. There are moments when we realize that we have to stop for a moment, when a friend wants to say goodbye.

Utställning, konstnärskap och känslor