Att rita mönster

Under det senaste året har jag gladeligen ägnat mig åt att rita mönster. De flesta har varit inspirerade av Helsingborg stads arkitektur. Men inspirationen kan komma från var som helst – egen fantasi, naturen, upprepningar i suddig bakgrund, matematik och geometrik. Det finns inga gränser, frågan är snarare hur jag kan omvandla den inspirationen till ett mönster.

Många av oss är samlare och gillar saker. Ett sätt att börja är att få ner de små grejerna på bordet och se vad som är vackert med dem. Ibland är det blommor och blad, ibland koppar och talrikar, ibland foto på ett vackert hus. Linjerna finns där, det gäller bara att fokusera på vad det är i produkterna som tilltalar oss. Täckna av det på papper. Eller blunda så ser du dem säkert i dina tankar. Enkla former som de här:

Enkla, handritade former.

 

När de väl är på plats digitaliserar jag dem i Illustrator och förenklar lite.

Tydliga linjer, men handkänslan kan försvinna lite.

 

Jag väljer en eller två av detaljerna ovan och upprepar i flera omgångar för att skapa en större bild, hita nya skärningar och se hur de vita ytorna mellan ser ut. Så där. Nu börjar det likna något.

Genom att frigöra några nya detaljer ur skärningarna uppstår nya former som jag inte haft från början.

 

För övrigt i lager:

Fler detaljer som jag kan använda senare när jag bygger upp helhetsbilden.

 

Jag utgår ifrån en av detaljerna ovan och börjar lägga till fler delar från lagret. Det går bra att skapa nytt på vägen och lägga till där något saknas.

Nu börjar bilden träda fram.

 

Upprepa motivet.

 

Nu är upprepningen klar. Sedan väljer jag en färg till motivet och en till bakgrunden. Klart!

This is a mirror

This is a mirror. This is a reflection of me. Of you. Of anybody. I came here with hope. I came here because I believed. In a better world. And I really try to fit in. I really try to be an equal part. Of this world. This society. This working place. This street. I really try to be a natural born friend. I really try to be a kind soul, someone to relay on. I really try to be a human being you don’t see differently. My eyes are equaly black. Or blue. Or brown. Or green. Equaly beautiful. Equaly not. Equaly dreaming of a better world for all. We have the same dreams, same hopes, same wishes.

But somehow I feel outside. Of your world. Isolated. It’s like you don’t see our similarities. I don’t understand why. Cause when I look at me, I see you. I see a kind creature, trying to be loved. Trying to be accepted. Trying to be a part of this world. This society. This working place. This street. So why don’t we try. Equaly much.