Kom inte för nära

Kom inte för nära,
ditt mönster
gör mig beroende lätt.

Jag har glömt mycket,
men jag minns fortfarande
husgrunden som vi lämnat.

Jag går aldrig längre bort
än till gränsen där jag börjar minnas.
Det är inte att jag vill vara tyst,
jag har helt enkelt inget att säga.

Jag är mörk i min natt,
ljus i min dag,
grund i min blick
som aldrig ser någon i ögonen.

Men det är fint att du kommer förbi,
så jag provar att vara en del av dig.
Jag omger mig med lera,
och förblir din för all framtid.

17.15.

Människor trängs längs den smala vägen och vandrar i klungan mot den eviga platsen i vitt. Människor pratar tyst och minns. Människor berömmer, skyller på, gräver under och blickar framåt. De sammanfattar allt. Vattenkvalitet. Lutning. Grannens staket. Spruckna plattor nyligen lagda i stadens centrum. Jag betraktar dem. Jag står gömd i massan. Jag ligger bredvid, jag flyger ovanför, jag dyker under. Jag fäster en bit jord. Jag tvättar händerna. Jag önskar, att jag är där. Jag önskar, att du finns här lite till, att regnet klättrar upp till himlen igen, att skvätt från nykokt plommonmarmelad åter samlar sig i den stora grytan. Jag önskar att jorden snurrar baklänges och jag får se dig igen från den branta vägen. Jag önskar att kvällssolen belyser ditt skuggiga sovrumsfönster i det bruna stenhuset med svarta linjer på. Jag önskar att återgå till ett ögonblick där det nedsläppta håret flätar sig igen, där smaken lämnar mina läppar och åter fäster sig på den varma, droppande vätskan. Jag önskar att återgå till ett ögonblick där mina ögonfransar och ögonbryn växer ut på nytt. Jag önskar att återgå till ett ögonblick där ingenting ännu börjat.

Farväl kära vän.

Under ett kort ögonblick

Under ett kort ögonblick

vänds jorden upp och ner

och mitt hemland blir här.

Jag känner lukten av

den klibbiga gatan,

av dammet som förvandlas

till myller av fotsteg,

där slumpmässiga konstnärer

flörtar med sina öden.

Under ett kort ögonblick

sluter vi oss in

och ligger tätt

intill varandra,

i ett hus

med blinda fönster

andas vi in

vår vindlösa luft.

Under ett kort ögonblick

blir himlen turkosblå

och månen klär av sig

i skuggan av grönska.

Du växer sakta

över min kropp

och smälter in

i min strömmande tystnad.

Under ett kort ögonblick

vänds jorden upp och ner,

och ditt hemland blir där.

Jag ser alltid bara en sida av dig

I mitt skåp

hänger en gammal rock

som ett årtal

genom hjärtat.

Ibland tar jag den på mig

och mellan raderna

dansar jag med dig

på det självlysande pappret.

Jag stödjer mig mot dig

trots att jag vet

att du bara existerar

i mitt skrivna ord,

trots att jag vet

att jag bara väcker dig

med min pennas tunna spets.

Jag låter mitt avtryck

beröra dig

såsom solen

belyser månen,

jag ser alltid

bara en sida

av dig.

Jag föreställer mig

Jag föreställer mig missfärgat regn, stelt vatten och fula, höga byggnader. Jag föreställer mig människor klädda i ljusa och långa vinterrockar och i slipade skor med tjocka underlägg.

Jag föreställer mig fullbordade själar vandrande på gatan, varsamt impregnerade i utopins balsam. Jag föreställer mig en väg för smärtan att lämna köttets vemod, för tanken att bryta gestaltens tårar.

Jag möter en klarblå himmel, ljusa nätter och mjuk östlig vind. Jag möter en drömmande grannpojke från norr, prydligt klädd i franska smaker. Jag möter finslipad strandsand och gnider in den hårt med mina fötter mot varandra, river djupa sår i min slitna hud.

Jag möter ditt leende bland stjärnor och långa grässtrån på vår resa i motsatt riktning, jag möter en ljusbrun klänning med vita prickar på, som vinden blåser bort till en uttryckslös perfektion.

Jag föreställer mig ett nytt liv. Jag möter ett gammalt.

Jag ville ge dig allt

Jag ville ge dig allt,

allt som hjärtat kunde säga.

Men du ville bli

en fallande stjärna

på en himmel

som jag inte kunde se.

Och nu när jag sitter ensam

på den stensatta verandan,

omgiven av den isolerade tiden,

är jag inte heller ledsen.

Det är så jag minns dig

Jag går tills regnet

löser upp min väg,

bortåt där höjden

övergår till bredden.

Jag går tills trädet

tappar all sin blom,

nere i dalens rot

där plantorna

en gång börjat gro.

Jag går tills kroppen

inte längre förmår

och kläderna faller

från darrande händer.

Sen stannar jag,

på den branta platsen

där nässlorna börjar

kittla mina fötter.

Därifrån

kan jag se

ditt hus.

Ljuset är

fortfarande tänt

i ditt fönster

som vetter mot floden.

Det är så

jag minns dig.

För mig har tiden stannat

För mig har tiden stannat.
Äpplen är alltid lika mogna
och du fyller år varje dag.
Jag sitter gömd
vid grannens oljiga uppfart,
medan röken i dalen
följer floden norrut.
Jag minns
att det är nu om en vecka
som du äter jordgubbar
på den steniga badplatsen
i grannstaden,
att det är nu om en vecka
som paprikan doftar
i ditt mörka kök
och ditt fuktiga hår vävs in
mellan mina fingrar.

Det snackas på Kulina Banas gata

Jag sitter på sängkanten

och du klär på dig.

Din klänning

ser genomskinlig ut,

som om den avslöjar för mig

alla dina hemligheter.

Från Kulina Banas gata

når kvällsbönen mina öron.

Jag funderar kring

att det ibland krävs

speciella ögon

för att se någons skönhet.

Du närmar dig och säger

att du väntat länge.

Men att du inte gör det längre.

Jag funderar på att vända

Jag funderar på
att vända,
medan hjärtat
fortfarande kan,
medan vännerna
vandrar berusade
i kärlekens park
vid floden.
Jag funderar på
att vända,
medan händerna
fortfarande är varma,
och bygga färdigt
suterränghuset
omgivet av boxbomen
på den branta sluttningen.
Jag funderar på
att vända,
medan färgen
fortfarande torkar,
medan människor
i miniatyrformat
frivilligt gästar
min öppna balkong.
Jag funderar på
att vända,
medan hjärtat
fortfarande kan.


Idag är
händerna kalla
och jag bor
i ett radhus
i förorten.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑