LINJE, BOKSTAV & FORM
Kom inte för nära,
ditt mönster
gör mig beroende lätt.
Jag har glömt mycket,
men jag minns fortfarande
husgrunden som vi lämnat.
Jag går aldrig längre bort
än till gränsen där jag börjar minnas.
Det är inte att jag vill vara tyst,
jag har helt enkelt inget att säga.
Jag är mörk i min natt,
ljus i min dag,
grund i min blick
som aldrig ser någon i ögonen.
Men det är fint att du kommer förbi,
så jag provar att vara en del av dig.
Jag omger mig med lera,
och förblir din för all framtid.
Människor trängs längs den smala vägen och vandrar i klungan mot den eviga platsen i vitt. Människor pratar tyst och minns. Människor berömmer, skyller på, gräver under och blickar framåt. De sammanfattar allt. Vattenkvalitet. Lutning. Grannens staket. Spruckna plattor nyligen lagda i stadens centrum. Jag betraktar dem. Jag står gömd i massan. Jag ligger bredvid, jag flyger ovanför, jag dyker under. Jag fäster en bit jord. Jag tvättar händerna. Jag önskar, att jag är där. Jag önskar, att du finns här lite till, att regnet klättrar upp till himlen igen, att skvätt från nykokt plommonmarmelad åter samlar sig i den stora grytan. Jag önskar att jorden snurrar baklänges och jag får se dig igen från den branta vägen. Jag önskar att kvällssolen belyser ditt skuggiga sovrumsfönster i det bruna stenhuset med svarta linjer på. Jag önskar att återgå till ett ögonblick där det nedsläppta håret flätar sig igen, där smaken lämnar mina läppar och åter fäster sig på den varma, droppande vätskan. Jag önskar att återgå till ett ögonblick där mina ögonfransar och ögonbryn växer ut på nytt. Jag önskar att återgå till ett ögonblick där ingenting ännu börjat.
Farväl kära vän.
Under ett kort ögonblick
vänds jorden upp och ner
och mitt hemland blir här.
Jag känner lukten av
den klibbiga gatan,
av dammet som förvandlas
till myller av fotsteg,
där slumpmässiga konstnärer
flörtar med sina öden.
Under ett kort ögonblick
sluter vi oss in
och ligger tätt
intill varandra,
i ett hus
med blinda fönster
andas vi in
vår vindlösa luft.
Under ett kort ögonblick
blir himlen turkosblå
och månen klär av sig
i skuggan av grönska.
Du växer sakta
över min kropp
och smälter in
i min strömmande tystnad.
Under ett kort ögonblick
vänds jorden upp och ner,
och ditt hemland blir där.
I mitt skåp
hänger en gammal rock
som ett årtal
genom hjärtat.
Ibland tar jag den på mig
och mellan raderna
dansar jag med dig
på det självlysande pappret.
Jag stödjer mig mot dig
trots att jag vet
att du bara existerar
i mitt skrivna ord,
trots att jag vet
att jag bara väcker dig
med min pennas tunna spets.
Jag låter mitt avtryck
beröra dig
såsom solen
belyser månen,
jag ser alltid
bara en sida
av dig.
Jag föreställer mig missfärgat regn, stelt vatten och fula, höga byggnader. Jag föreställer mig människor klädda i ljusa och långa vinterrockar och i slipade skor med tjocka underlägg.
Jag föreställer mig fullbordade själar vandrande på gatan, varsamt impregnerade i utopins balsam. Jag föreställer mig en väg för smärtan att lämna köttets vemod, för tanken att bryta gestaltens tårar.
Jag möter en klarblå himmel, ljusa nätter och mjuk östlig vind. Jag möter en drömmande grannpojke från norr, prydligt klädd i franska smaker. Jag möter finslipad strandsand och gnider in den hårt med mina fötter mot varandra, river djupa sår i min slitna hud.
Jag möter ditt leende bland stjärnor och långa grässtrån på vår resa i motsatt riktning, jag möter en ljusbrun klänning med vita prickar på, som vinden blåser bort till en uttryckslös perfektion.
Jag föreställer mig ett nytt liv. Jag möter ett gammalt.
Jag ville ge dig allt,
allt som hjärtat kunde säga.
Men du ville bli
en fallande stjärna
på en himmel
som jag inte kunde se.
Och nu när jag sitter ensam
på den stensatta verandan,
omgiven av den isolerade tiden,
är jag inte heller ledsen.
Jag går tills regnet
löser upp min väg,
bortåt där höjden
övergår till bredden.
Jag går tills trädet
tappar all sin blom,
nere i dalens rot
där plantorna
en gång börjat gro.
Jag går tills kroppen
inte längre förmår
och kläderna faller
från darrande händer.
Sen stannar jag,
på den branta platsen
där nässlorna börjar
kittla mina fötter.
Därifrån
kan jag se
ditt hus.
Ljuset är
fortfarande tänt
i ditt fönster
som vetter mot floden.
Det är så
jag minns dig.
För mig har tiden stannat.
Äpplen är alltid lika mogna
och du fyller år varje dag.
Jag sitter gömd
vid grannens oljiga uppfart,
medan röken i dalen
följer floden norrut.
Jag minns
att det är nu om en vecka
som du äter jordgubbar
på den steniga badplatsen
i grannstaden,
att det är nu om en vecka
som paprikan doftar
i ditt mörka kök
och ditt fuktiga hår vävs in
mellan mina fingrar.
Jag sitter på sängkanten
och du klär på dig.
Din klänning
ser genomskinlig ut,
som om den avslöjar för mig
alla dina hemligheter.
Från Kulina Banas gata
når kvällsbönen mina öron.
Jag funderar kring
att det ibland krävs
speciella ögon
för att se någons skönhet.
Du närmar dig och säger
att du väntat länge.
Men att du inte gör det längre.
Jag funderar på
att vända,
medan hjärtat
fortfarande kan,
medan vännerna
vandrar berusade
i kärlekens park
vid floden.
Jag funderar på
att vända,
medan händerna
fortfarande är varma,
och bygga färdigt
suterränghuset
omgivet av boxbomen
på den branta sluttningen.
Jag funderar på
att vända,
medan färgen
fortfarande torkar,
medan människor
i miniatyrformat
frivilligt gästar
min öppna balkong.
Jag funderar på
att vända,
medan hjärtat
fortfarande kan.
Idag är
händerna kalla
och jag bor
i ett radhus
i förorten.
Edin 