17.15.

Människor trängs längs den smala vägen och vandrar i klungan mot den eviga platsen i vitt. Människor pratar tyst och minns. Människor berömmer, skyller på, gräver under och blickar framåt. De sammanfattar allt. Vattenkvalitet. Lutning. Grannens staket. Spruckna plattor nyligen lagda i stadens centrum. Jag betraktar dem. Jag står gömd i massan. Jag ligger bredvid, jag flyger ovanför, jag dyker under. Jag fäster en bit jord. Jag tvättar händerna. Jag önskar, att jag är där. Jag önskar, att du finns här lite till, att regnet klättrar upp till himlen igen, att skvätt från nykokt plommonmarmelad åter samlar sig i den … Fortsätt läsa 17.15.

Under ett kort ögonblick

Under ett kort ögonblick vänds jorden upp och ner och mitt hemland blir här. Jag känner lukten av den klibbiga gatan, av dammet som förvandlas till myller av fotsteg, där slumpmässiga konstnärer flörtar med sina öden. Under ett kort ögonblick sluter vi oss in och ligger tätt intill varandra, i ett hus med blinda fönster andas vi in vår vindlösa luft. Under ett kort ögonblick blir himlen turkosblå och månen klär av sig i skuggan av grönska. Du växer sakta över min kropp och smälter in i min strömmande tystnad. Under ett kort ögonblick vänds jorden upp och ner, och … Fortsätt läsa Under ett kort ögonblick

Jag ser alltid bara en sida av dig

I mitt skåp hänger en gammal rock som ett årtal genom hjärtat. Ibland tar jag den på mig och mellan raderna dansar jag med dig på det självlysande pappret. Jag stödjer mig mot dig trots att jag vet att du bara existerar i mitt skrivna ord, trots att jag vet att jag bara väcker dig med min pennas tunna spets. Jag låter mitt avtryck beröra dig såsom solen belyser månen, jag ser alltid bara en sida av dig. Fortsätt läsa Jag ser alltid bara en sida av dig

Jag föreställer mig

Jag föreställer mig missfärgat regn, stelt vatten och fula, höga byggnader. Jag föreställer mig människor klädda i ljusa och långa vinterrockar och i slipade skor med tjocka underlägg. Jag föreställer mig fullbordade själar vandrande på gatan, varsamt impregnerade i utopins balsam. Jag föreställer mig en väg för smärtan att lämna köttets vemod, för tanken att bryta gestaltens tårar. Jag möter en klarblå himmel, ljusa nätter och mjuk östlig vind. Jag möter en drömmande grannpojke från norr, prydligt klädd i franska smaker. Jag möter finslipad strandsand och gnider in den hårt med mina fötter mot varandra, river djupa sår i min … Fortsätt läsa Jag föreställer mig

Det är så jag minns dig

Jag går tills regnet löser upp min väg, bortåt där höjden övergår till bredden. Jag går tills trädet tappar all sin blom, nere i dalens rot där plantorna en gång börjat gro. Jag går tills kroppen inte längre förmår och kläderna faller från darrande händer. Sen stannar jag, på den branta platsen där nässlorna börjar kittla mina fötter. Därifrån kan jag se ditt hus. Ljuset är fortfarande tänt i ditt fönster som vetter mot floden. Det är så jag minns dig. Fortsätt läsa Det är så jag minns dig

För mig har tiden stannat

För mig har tiden stannat. Äpplen är alltid lika mogna och du fyller år varje dag. Jag sitter gömd vid grannens oljiga uppfart, medan röken i dalen följer floden norrut. Jag minns att det är nu om en vecka som du äter jordgubbar på den steniga badplatsen i grannstaden, att det är nu om en vecka som paprikan doftar i ditt mörka kök och ditt fuktiga hår vävs in mellan mina fingrar. Fortsätt läsa För mig har tiden stannat